Aftonbladet – 2 december 1862, sida 2

ätt franska statsmän under den gamla monarkien, det första kejsaredömet och till. och med under restaurationen oaflåtligen förklarat, att en dylik regering ej länge kunde ega bestånd, emedan den utgjorde en Ssländig våda för def kristha kyrkan. Detta är syftet af den broschyr, som för närvarande upptager den franska allmänhetens uppmärksamhet. Vi vilja nu meddela några prof på de garmlå franska ambassa! dörernas sätt ätt yttra sig öfver huru det. går till i Rom, och välja härvid företrädesvis utlåtanden af tvenne män, hvilka svår-! ligen kunna frånkännas den egenskapen att, ha varit goda katoliker: Chateaubriand och Lamartine.. Den förstnämnde yttrar i en depesch af den 16 April 1829: i Verlden tager för sammansvärjaingar hvad som ej är annat än en allmän obelå-! tenhet, en följd af. tidsförhållanden, det; gamla samhällets kamp med det nya, emellan de uråldriga institutionernas murkenhet och det yngre slägtets erergi, och slutligen! de jemförelser, som hvar och en kan anställa emellan hvad som är och hvad som kunde vara. Sådan är Italiens verkligai ställning: hvar och en af dess stater lider; af någon särskild moralisk sjukdom. Pie mont är rof för ett fanatiskt parti, nemligen jesuiterna. Lombardiet uppfrätes af österrikarne, och den helige faderns besittningar ruineras genom finansernas usla förvaltning. Om en impuls blefve gifven utifrån eller om någon furste på denna sidan Alperna ville! ge sina undersåtare en konstitution, så skulle ed revalution inträffa, ty ållting här är moget för en sådan. Sedan folken förlorat sina rättigheter, blef religionen, som då var den enda upplysta och kraftfulla makt, deras stöd. u deremot när folket återtar sina rättigheer, så måste påfvedömet naturligtvis va a sig sitt verldsliga uppdrag och lemna ifrån sig förmyndareskapet öfver det fullvuxna barnet, söm nu uppnått sin myndighetsålder.? År 1847 afgaf Lamartine öfver påfvens verldsliga välde följande skarpa yttrande: Verlden har sällan gjort sig riktig reda för den besynnerliga, komplicerade och förvirrade mekanismen af det påfliga regeringssättet i dess egenskap af verldslig makt. Det kan kortligen definieras på följande sätt: alla slags regeringssätts fel utan deras fördelar, och allt detta i en enda styrelse. Den är på samma gång en teokrati,en oligarki, en monarki, en demokrati, ty val utgör här su-: veränitetens utgångspunkt, och slutligen ett främlingsvälde, ty kardinalerna, detta valrikes elektorer, tillhör. Italiens alla stater och verldens katolska nationer, alla främmande för romerska folkets intressen. Så lunda her detta regeringssätt theokratiens, oligarkiens, aristokrätiens, demokratiens, monarkiens, republikens och utländskt herraväldes alla olägenheter, svagheter, tyrannier, oordningar och lyten. Och det eger ingen enda af detta styrelsesätts fördelar: Hvarföre? Derföre att det till alla de här upp räknade felen lägger ett nytt, det värsta af alla — osäkerheten. I ettsådantregeringssätt gifves ingen arfföjd, intet fortgående system: gårdagens påfve binder icke morgondagens, och allt beror af en enda menniskas lif. Samma år skref grefve Rossi, då fransk ambassadör i Rom, till hr Guizot i en depesch, daterad den 28 Juli: Inom 10 år, inom 20 år, jag kan ej så bestämdt ängifva tidpunkten, skall man inom de italienska staterna icke finna en man, en qvinna, em embetsman, en munk eller en soldat, hos hvilken icke nationalkänslan är rådande öfver hvarje annan känsla. Och huru skall detta förekommas, såframt vi icke tro o8s kunna utrota helå Italien och göra låndet till ett hem för slafvar. Vi måste underkasta oss hvad en kommande tid, mer eller mindre aflägsen, bär inom sitt sköte. K. M:t har den 31 sistlidne Oktober förofdnat lektorn vid högre elementarlärover