Aftonbladet – 2 december 1862, sida 2

jag vill bedja miss Garth att för mina föräldrars skull säga mig hvar hon är. Nikan icke fåtta hvilken tröst denna tanke ingaf mig. Huru skulle ni väl kunna det? Hvad känna vi, aktningsvärda fruntimmer, om en sådan eländig synderska som jag? Allt hvad pi veta om oss, är att ni bedja för ossi kyrkan. Nåväl, jag kände mig lycklig då jag somnade denna qväll — lycklig, för den första gången sedan mitt giftermål. Då morgonen kom fick jag plikta för min förmätenhet ätt djerfvas våra lycklig för en enda natt. Då morgonen kom fick jag ett bref, som sade mig att min. bittraste fiende på jorden (ni här tillräckligt blandat er i mina angelägenheter, för att veta hvilken fiende jag menar) hade utkräft hämnd på mig under min frånvaro. Då jag följde min långtan alt återse min syster hade jag på samma gång gått till min undergång. Den olycka som inträffat stod ej mer att bjelpa då jag erböll upplysping derom. Trots hvad som händt, trots hvad söm vidare kunde hända; stod jag dock fast i min föresats att träffå Nofah innän jag företog mig något annat. Jag misstänkte er för att hafva en hand med i den olycka som har drabbat mig — emedan jag i Aldborough kändemig föllkomligt säker på att öi och mrs Lecount hade skrifvit till. hvarandra. Men aldrig misstänkte jag Norah. -Om jagi detta ögonblick låg på min dödsbädd, så kunde jag med lugnt samvete säga att jag aldrig misstänkte Norah. , På förmiddagen begaf jag mig således till Westmoreland House, för att bedja er säga mig hvar min syster bor, och för att oförtäckt säga er att jag ansåg er nu åter hafva meddelat er till mrs Lecount. sPå jog vid porten frågade efter er, sade man mig att ni var utgången, men att ni