Aftonbladet – 1 december 1862, sida 2

dens mest trafikerade förstadsgator, Vesterbro, och beslutit att låta åtskilliga redan verkställda arbeten vara gjorda till ingen nytta samt att gifva jernbanan, som skal fortsättas till Helsingör, en lämpligare riktning omkring Köpenhamn. Bättre sent än aldrig, men lärpenningarne äro dyra! Jag har nu talat om ministrarnes och riksdagens arbeten, och medan dessa pågå, frossa vi köpenhamnare i glada dagar och konstnjutning. Det är natuvligtvis först och främst fortfarande underbaraen flickorna Deltpierre samt underbarnet gossen Frans Pönitz, en vaeker och hurtig gosse, som spelar harpa utmärkt. Alla vilja vi så gerna vara föräldrar åt dessa barn, somliga af oss, för det de äro sådana underverk, andra för det de äro så inbringande. Vidare ha vi haft en pianist Franz Bendel — både si och så! — och så mamsell Eneqvist-Biondini och fru Michaelis Den sistnämnda var blott en afton här, men vi känna henne sedan gammalt; kon har så sjungit sig in i köpen: hamnarnes hjerta, att mamsell Eneqvists kanhända större röst icke förmådde beröfva henne hennes första plats. Under allt detta suckar det gamla huset på Kongens Nytorv, den kongl.: teatern, den utöfvar ej längre samma dragningskraft som i fordna dagar, publiken är kräsmagad och kinkig. Jag vill ej tala om den lyriska scenen, den tala vi ej om längre, men det går på samma sätt med de andra konstarterna. Orsaken ligger dock till en del kanske deri, att vi för närvarande icke ha fruktsamma och goda dramatiska författare; spelar teatern de gamla goda styckena, så säga vi: ?dem ha vi ju sett så ofta, och kommer den in på ämnen från de nyare franska maskinfabrikerna, så säga vi: låt oss slippa mera af det der!? Julen närmar sig; till och med om vi icke i dessa dagar hade komplett julväder med snöyra och frost, så skulle litteraturens alster påninna oss derom; det strömmar ned ny skönlitteratur likasom under ett åskregn på sommaren, och det gör det alltid vid jultiden; fannes det så många skalder som vi få skaldeverk?, så vore mitt kära fädernesland ett rysligt? poetiskt land att lefva i. Men det finnes ej för många. och må de blott ej befinnas vara alltför få. Men jag gömmer poesien till nästa gång.