Aftonbladet – 1 december 1862, sida 2

hvarest skummet sprutar ända upp till molnen — de ha lyckligt undgått grundet. Jag såg på fru Elferson; två stora tårar rullade utför hennes bleka, magra ansigte; orörlig blickade hon efter båten. Nu måste de vända, ropade Johanna åter. Der framför Silfverpickahålet måste de vända, för att komma in i Möllas hamn — o Gud, ännu icke — när vågen är förbi så nu! ned med seglet, hållen rodret sta digt — båten vänder sig — den kränger — nej — den reser sig åter. — Mamma, mammal De äro räddadelt Den upprörda flickan kröp på sina knän till modren, omslingrad2 henne med armarne och ropade med en röst, som trängde in i själen på mig: 4Bed till Gud, mamma, mamma l Den gamla qvinnan sjönk ned på sina knän och dolde ansigtet vid sin dotters barm. Fast omslutna, gräto de heta tårar, och fruktande att störa två bedjande englars andakt, drogo vi oss tillbaka. Systrarna voro räddade. Alla fiskarbåtarne från Mölla hade uppnått den skyddande hamnen, innan stormem hade växt till orkan. Vi sutto i en liten dyster kammare i Mölla, fru Elferson med sina sju blomstrande döttrar, byens pastor, en nära åttioårig gubbe, samt Ölle Bergin, Johanna Elfersons fästman. Han hade vid stormens annalkande och då han såg, att systrarna ej kunde styra båten, vågat ett språng i hafvet och simmande uppnått båten. Med säker hand hade ban fört rodret; genom hans beslutsamhet räddades systrarnas lif, Underrättelsen om Olles: bjeltemodiga uppförande hade säsom en löpeld spridt sig i Mölla ochtrakten deromkring, och knappt hade en af fiskrarne uttryckt den åsigten, att den hurtiga go3