Aftonbladet – 25 november 1862, sida 3

— Motioner 1 religlonsfrihotsfrågan, af F. Rosenqvist af Åkershult. 1. Till höglofliga konstitutionsutskottet! Sistlidne riksdag, då jag hade den äran att tillhöra konstitutionsutkottet, framlades af mig inom vällofliga borgareståndet ett förslag til! dissenterlag, hvars billighet och moderation desto mindre bordt och bör betviflas, som våra bröder, norrmännen då redan under 15 års tid varit i besittning af en nästan ordagrannt lika lydande eller eilnde å Emellertid gillades berörde mitt förslag endast utaf borgareståndet. a En välvillig, kanske väl villig, majoritet inom de tre öfriga riksstånden antog det från regeringen utgångna projektet, hvilket, naturligtvis, något mera än mitt sökte upprätthålla statskyrkans tysta förmånsrätt. Jag lemnar derhän om vissa allmänt kända tilldragelser inom kyrkans område skänkt gifvarena den tillfredsställelse som de förmodligen afsågo, önskade och hoppades. För mig har den korta tiden, sedan den nya lagen antogs, varit fullt tillräcklig att stadga omdömet om densamma, äfvensom att frammana ett försök att på annan väg, nemligen konstitutionsutskoöttets, få ett slut på det som aldrig bordt hafva haft någon början: religionstvånge. Regeringsformens välbekanta 16 S bjuder konungen, i otvetydiga ordalag, att ingens sämvete tvinga eller tvinga låta; att skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, fästande dervid blott ett enda vilkor: så vidt han (medborgaren) derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Kongl. Majestäts nådiga förordning den 23 OLtober 1860 lyder deremot i 8 1: Vilja kristna trosbekännare af annan lära än den rena evangeliska förena sig i församling ; göre derom hos konungen ansökning och uppgifve devid sin trosbekännelse och församlingsordning. Finner konumgen, efter vederb randes hö-ande, skäl att ansökningen bifalla; ege såunda tillåtet främmande trossamfund rätt till fri religionsöfning inom de af lag och sedlighet bestämda gränsor. Jag frågar ödmjukt, men utan all sköns fruktan: Står den här ÄGOR Kongl. Majestäts nådiga förordning i full harmoni med regeringsformens 16 8? e S Jag, för min del, måste dertill svara nej — och det fortfarande ända intill dess en ny nådig förordning förkunnar den mindre glädjande nyheten att svensk mans rättighet är beroende af konungens nåd och vederbörandes hörande. Förutsatt att jag svarat rätt, så är ju behöfligt, nyttigt och nödigt att harmonien återställes.: Detta kan likväl endast ske på två sätt: antingen genom ändring i — eller tillintetgörelse af — den nådiga förordningen, eller genom förändring af regeringsformens 16 S. z Detta förhållande föranleder åter till tvenre förslager. Skulle konstitutionsutskottet ställa oftaberörde nådiga förordning af den 23 Oktober 1860 öfver och framför regeringsformens 16 8; då tvingas jag till det vördsamma förslag att de, isåfall, öfverflödiga och missledande orden: Yingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och cn vid en fri utcfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän föra-gelse åstadkommer, måtte ur 16 S regeringsformen få utgå. Ställer deremot konstitutionsutskottet grundiagen öfeer den a förordningen och tre riksstånds beslut i grundlagsfrågor, då blir nödigt att till 16 S regeringsformen ett tillägg, som för konungen och tre riksstånd omöjliggör ändring eller upphäfvande af grundlagens bat och som tillika omintetgör den eller de förordningar, lagar och författningar m. m., hvilka stå i strid med berörde grundlagsstadgande. Lättast torde detta låta sig göra genom följande tillägg efter ordet: åstadkommer i 16 8 regeringsformen. Ögiltig vare hvarje lag, förordning eller författning, som emot denna :s bestämmelser stridande är. Såsom prof på den fördragsamhet som är rådande i den här ofta citerade nådiga förordningen af den 23 Oktober 1860, torde mig tillåtas anföra: 1 mom. i 7 S, lydande: Kn Förvärfvande åf fast egendom i riket vare främmande trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser — förbjudet; dock må tillåtet främmande religionssamfund, hvsrom i I sagdt är, med konungens tillstird förvärfva egande rätt till den jord, som för utrymme till kyrka eller kyrkogård erfordras. Tacksamheten skall tvifvelsutan frampressa utropet: det var dock något! 8 5 lyder: Skolor och andra unde visningsanstarter må ej af främmande trosbekännare inrättas eler upplåtas för andra, än bekännare af deras egen t oslära, eller deras barn. Skerannorledes; varde