Aftonbladet – 25 november 1862, sida 3

1 skolan eller undervisningsanstalten (äfven om aldrig I så nyttig och fullkomligt oskadlig) ? stängd och föreståndaren för densamma dömd till böter från -J och med femtio till och med trehundra riksdaler. Vid enahanda bot vare ock främmande trosbekännare förbjudet att vid sammankomst till an) daktsöfning af svenska kyrkans medlemmar hålla föredrag. Tänkom oss ett lika bemötande, öfverallt emot våra lärare och emot våra missionärer! En kinesisk mur blir oss måhända snart be, höflig till statskyrkans skydd; men den frågan i hörer till statsutskottet, om jag icke irrar mig. I 14 g säges: Faller någon af från den rena evangeliska läran och låter af sina själasörjares undervisning och förmaning sig räta; varde han af domkapitlet eller dess förordnade ombud varnad. Framhärdar han ändå i sin villfarelset etc. Man skulle här kunna fråga: Om affällingen (som det längre fram i 8 heter) händelsevis skulle ega mera sann religion och mera lefvande religionskunskap än sjelfva själasörjaren, hvad verkan skall då dennes undervisning och förmaning åstadkomma?! Och, under sådana förhållanden, huru skall domkapitlets ombud bete sig då en sådan affälling skall varnas, och hvad skall han varnas för?! Än mera: hvilket domkapitel på hela jorden vet om affällingen är villfarande eller icke, på vägen till himlen? Endast himmelens och jordens Herre kan lösa den gåtan, besvara den frågan — hvadan man ock gjorde ousägligt väl, om man hädanefter uteslöte det andliga högmodet — åtminstone ur lagarre och vid 1. gstiftningen. Uti 17 5 läses: Saknar den bötfällde tillgång till böterna, skola de förvandlas till fängelse. Paragrafen talar för sig sjelf! Jag har ansett mig skyldig att framlägga den nu vördsamt afgifna parallelen emellan 16 regeringsformen och Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 23 Oktober 1860; ty genom den uppenbarade disharmonien bör valet underlättas. Jag bestrider icke den taktiska skickligheten uti manövern att tillintetgöra eller omgöra ett grundlagsbud genom en nådig förordning, grundad På tre riksstånds beslut; men jag hemställer vördsamt om en dylik lagstiftningsmetod också är den lagligaste, eller i längden ländande till svenska folkets fromma. Visserligen försöktes den, som bekant är, för icke så länge sedan, emot tryckfriheten; men den strandade då, lyckligtvis, emot den allmänna rättskänslan — och jag vågar hoppas att den aldrig skall vinna full häfd inom svenska representationen. Till höglofliga konstitutionsutskottet! Regeringsformens 28 8 säger på ett ställe: .onungen vare likväl obetaget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning, till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjensterna likväl undantagna, såsom ock till lärare och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, äfvensom till läkarebefattningar, kalla och befordra äfven utländske män af utmärkt Yförtjenst, de deden rena evangeiska läran bekänna. Så tvisterik vär tid än är, så lärer likväl ingen riksdagsman bestrida, att Jesus af Nazareth varit och är den bäste religionslärare, som himlen skänkt jorden, som Gud af nåd gifvit menniskorna. — Men detta oaktadt skulle han icke i vår tid, om han ännu personligen lefde och verkade ibland oss, kunna beklädas med en teaRN läraretjenst vid ett svenskt universitet, enligt den egendomligt visa grundlagsparagraf, som nyss härofvan blifvit citerad. Martin Luther, för att icke längre neddraga kärlekens furste i kärlekslösa strider, Martin Luther — denne med rätta högt firade och uppburne protestantiske religionslärare — han kulle också kasseras, om han lefde och sökte en teologisk läraretjenst vid Upsala eller Lunds universiteter! Blygsamheten hos våra dagars maktegande teologer hade väl bort för länge sedan utverka nödig ändring härutinnan; men då så ickeskett, nödgas nu en lekman försöka sin lycka. Jag föreslår vördsamt att mellanmeningen de teologiska läraretjensterna likväl undantagna måtte från 28 S regeringsformen utgå. 3. Till höglofliga konstitutionsutskottet! Då med full visshet antagas kan, att herrar statsråder, äfvensom rikets civile embetsmän och domare, lika allvarligt som öfriga tänkande svenska medborgare, vilja söka den tröst och uppDR EEoee, som religionen ofelbart skänker, och då konungen alltid är i tillfälle att äska och crhålla nödiga upplyeningar innan han någon tili embete utnämner, alltså föreslår jag vördsamt att ala de särskilda bestämmelser, hvilka nu i grundlagarna förefinnas och hafva afseende på statsråders, civile embetsmäns och domares religionsbekännelser, måtte utgå. Härigenom tillskyndades berörde embetemän enahanda mligfonerine som öfriga svenska medborgare en igt ad demens 16 8 ega; en frihet, som de alltid förtjenat, alltid varit värdiga, på hvilken de länge nog väntat och som, sannerligen, ingalunda nu skulle skänkas dem förtidigt. Om postdiligenserne. En insändare i Aftonbladet för den 21 75 Å PETS SEE NERE AE NN 1 EON ME IE BLS BE