Aftonbladet – 25 november 1862, sida 3

ning icke kan i en närmare framtid på räknas. R. Rättegångsoch Polissaker. Förliden natt har genom inbrott hos de ren Jeger, boende i huset n:r 25 vid Norrlandsgatan, blifvit tillgripen en summa penningar af 3000 rdr. En i hr Jegers tjenst anställd lärling, som efter brottets föröfvande afvikit och ännu icke ertappats, antages med visshet vara tjufven. — Sistl. lördag fortsattes ransakningen i poliskammaren angående det förut omnämnda uppträdet å Drottninggatan utanför Thulins schweitzeri natten mellan måndagen och tisdagen i förra veckan. En kontorist vid namn Fogelmark är nn att hafva tillställt tumultet och våldfört sig å polisen. Ransakningen ledde, såsom i lördagsbladet nämndes, till Fogelmarks inmanande i häkte. Som denna häktningsåtgärd väckt en viss uppmärksamhet, anse vi oss böra meddela en närmare redogörelse för ransakningen. Vid första ransakningstillfället nekade Fogelmark till den angifvelse, som blifvit gjord emot honom, och förmenade att det tvärtom varit konstaplarne som förgått sig vid tillfället. Polismästaren Wallenberg, som ledde ransakningen, nämnde då att tvenne aktningsvärda personer. som varit åsyna vittne af händelsen, hade hos honom sjelfmant anmält saken, enär de funnit Fogelmarks och hans sällskaps uppförande mot poliskonstaplarne högeligen klantervärdt, och erbjudit sig att uppträda såsom vittnen, derest deras vittnesmål kunde anses behöfligt. Med anledning häraf voro ifrågavarande personer samt åtskilliga poliskonstaplar kallade till förhöret i lördags, dervid följande hufvudsakligen förekom: Kamreraren M. Hollerts, som hördes först, anmärkte till en början, att orsaken till att han stannat samt åsett uppträdet hade varit den, att han fann det polisen på ett högst oskickligt sätt bemöttes af folknlassär, och då saken syntes taga den vändning att det sannolikt skulle skrida till våldsamheter, hade han ansett sin pligt fordra att dröja, för att i sin mån bidraga till ordnin gens upprätthållande samt understödja polisens bemödanden. Hr Wallenberg, som ledde ransakningen, tackade hr Hollertz härför. Angående sjelfva uppträdet berättade hr Hollertz: Då han passerade Drottninggatan framåt och kom utanför Thulins schweitzeri, syntes en stor mängd bättre klädda manspersoner församlade derutanför, hvilka talade högt och förde oljud. På trottoiren midt öfver gatan observerade hr Hollertz ett par poliskonstaplar, hvilka oväsendet syntes gälla. Tilltalade Fogelmark sprang fram och tillbaka i en högst uppretad sinnesstämning, talande om någon förolämpning. som han skulle lidit af polisen. De församladr togo Fogelmarks parti, och salfvor af skällsorå och hotelser haglade öfver poliskonstaplarne, som derunder förhöllo sig lugnt. Emellanåt sprang tilltalade Fogelmark fram emot konstaplarne. hotande dem med knutna händer under yttrande: vet hut fähundart m. m. Allt detta föranledac slutligen den ena af konstaplarne, vid nsmr Holmberg, att gå emot Fogelmwark, yttrande til: honom: har herrn skäl att påstå att vi förgåt: oss mot herrn på något sätt, så är det bäst att herrn följer oss till vaktkontoret för att få saker utredd, hvartill Fogelmark genmälde: Nej, jag följer ej med er, edra rackare, till edra svinstior. Under hela detta uppträde, som varade en gor stund, fortsatte den församlade mängden att hån och smäda konstaplarne. Holmberg yttrade nr slutligen: Är det så. måste jag be herrn följ: med Dervid rusade Fogelmark högst uppbragi emot Holmberg med den fart, att båda två fölic omkull på gatan, der de tumlade om, hvarefter Fogelmark sprang upp, slet sig ifrån Holmberg och rusade ned åt gatan, försvinnande i en gränd. Konstaplarne blåste i sina hvisselpipor. hvarvid åtskilliga andra konstaplar anlände från närmaste gator, då dessa äfven mottogos med ropen: karnaljer, fähundar o. s. v., alltunder det hånet fortsattes mot de båda förut anfalln: konstaplarne, som i högen förgäfves sökte efter Fogelmark. Dessa tillvitades nu af folkmassan att ej veta hvad de gjorde, då de anklagade en person för öfvervåld, som ej fanns på platsen. Hr Hollertz hörde derefter Holmberg yttra: finns det ingen beskedlig menniska här, som kan vittna för oss, hyarjemie Holmberg vände sig till hr Hollertz med den frågan: om kon staplarne på något sätt förgått sig, hvartill hr Holloria svarade att han ansåg ett motsatt för hållande ega rum. Under det:a samtal fick hr Hollertz se Fogelmark komma skyndsa st tillbaka till sitt sällskap, då han visade Holmber; på honom. Holmberg sprang då emot Fogelmark och fattade tag i honom, hvarvid båda åter tumlade omkull på gatan. Med de tillstädeskomna poliskonstaplarnes hjelp togs emellertii Fogelmark nu i förvar och affördes till vaktkon toret. På fråga om hr Hollertz sett eo annan person, som jemte Fogelmark var inkallad och af konstaplarne angifvits för delaktighet i uppträdet, med några handgripligheter våldtöra sig mot polisen, uppgat hr Hollertz att han ej sett något sådant. Uhrer hela uppträdet hade folkmassan tringt in på konstaplarne och knuffats sinsemellan, er jemte man sökt slita Fogelmark ifrån dem, men hr Hollertz hace ej observerat någon mer än Fogelmark. Kammarskritvaren Burman uppgaf, att då han passerade förbi Thulins schweitzeri ha.e han sett en massa folk församlad, och hörde han de församlade utfara i skällsord mot polisen, men hr B visste ej hvad anledningen var härtill. Hr Burman hade sett Fogelmark med knuten hand dial en emot konstaplarne under hotelser, och derunder hade han hört hans sällskap yttra: Nej, nu går det för långt nu är han oförsigtig.? Huru det tillgick, då Fogelmark och Holmberg föllo omkull på gatan. hade hr Burman icke kunnat se i anseende till folkvängseln omkring. Då Fogelmark togs och bortfördes, hörde hi B. de församlade tillsäga konstaplarne att släppa karlen, hvarjemte massan trängde inpå dem och knuffades om hvarandra. Icke heller hr B. hade sett några handgripligheter begås at den nyssnämnda andre personen, likali et som han hört honom yttra något. Extra poliskonstapeln Ni.ssons vittnesmål afgafs med så låg röst, att referenten ej riktigt appfattade hvad han sade; men så vidt re erenten kunde förstå, skulle början till konfiikten med poliskonstaplarne hafva varit, att man först skrikit på polis, och då polisen tillkom, hade den blifvit afspisad af Fogelmark med yttrandet: Att som grälet gallde en äktenskaps sist, anginge den ej poliskonstaplarne, hvar.emte han uppmanade dem, att gå sin väg, då leras närvaro endast väckte förargelse, allt un der det att hans sällskap hånade konstaplarne.