Aftonbladet – 25 november 1862, sida 3

TOTUEC BIR NORSL VUUSITIL. Konstapeln Bolin påstod, att han hört hr 8. säga: Öm ni vore så många konstaplar till, skall ni inte ändå få karlen med er. Hr 8. förnekade likaledes att hafva fällt något sådant yttrande, och uttrycktesin förvåning öfver att stå i poliskammaren såsom tilltalad, då han al drig förgått sig, utan tvärtom sjelfmant erbjudit sig att vittna i saken, något som konstaplarne doc tycktes vilja förebygga genom att, förmedelst sina Isie och obestyrkta angifvelser, förvandla honom från vittne till anklagad; Ulläpgande hr S., att han, som ej åsett uppträdet från sin början, utan endast en del deraf, alldeles icke kände tilltalade Fogelmark eller vid det ifrågavarande tillfället tillhört hans sällskap, utan blifvit vittne till en del af upptrudet då han händelsevis passerade gatan fram. Enligt Bolins uppgift hade hotelser oupphörligt framkastats mot konstaplarne, och hade han bland annat hört en at de tilltalade — en ung man vid namn L. — yttra: Gud tröste er om det blott vore 1838 eller 1848, då skulle vi lära er.s Då Fogelmark skulle afföras till vaktkontoret, hade han kastat omkull sig ga tan, hvarvid Bolin tillsagt sina kamrater, att taga uti och bära Fogelmark, om han ej godvilligt ginge med dem. Fogelmark hade då blifvit upplyftad och buren, så att två konstaplar hållit i hvar sitt ben och de andra i främre delen af kroppen. Under vägen hade Fogelmark ryckt och sparkat, hvarvid han träffat. Holmberg i hufvudet, och hade han mot Bolin fällt hotande yttranden, såsom: din lilla ekv jag skall lära dig c4 På fråga om ogelmark sparkat Holmberg, bestred han detta; men förklarade, att om så skett, hade det varit ouppsåtligt. Ett par andra konstaplar hördes äfven samt bekräftade de andras utsago. Ett par af de såsom tilltalade inkallade personerna skildes ifrån målet, då ingenting förekom emot dem, hvarefter målet remitterades till rådhusrätten, och Fogelmark förklarades skyldig genast träda i häkte. Hr F. begärde att få förebringa motbevisning och lösa protokoll, hvartill polismästaren svarade: Nej, det får herrn icke; målet är nu remitteradt, till rådhusrätten; tag och för ner honom i häkte. — En bondgubbe, Mårten Pehrsson, har jemte sin hustru erhållit försäljningsrättighet på Kornhamnstorg, men kan på intet vilkor sämjas med sina närmaste Ronna derstädes, madamerna Pettersson : och Hansson. I fredags hade han låtit inkalla dem till poliskammaren, och då målet påropades kommo parterna tillstädes, madamerna åtföljda af en hel skara andra madamer. Ja-så, det ser ut som vi skulle få hit hela Munkbron, yttrade polismästaren vid anblica ken af den sirligt nigande raden. Nå, Mårten Pehrsson, hvad har du att klaga sfver?4 sporde polismästaren, hvarvid Mårten Pehrsson på en Vg rotvälska uppdukade en lång anklagelse, hvaraf ingenting hördes tydligt mer än ordet: vatten, vatten. Ha de slagit vatten på dig? sporde polismästaren, som omöjligt kunde förstå rten Pehrssons andragande. skhnej I men si de hälla vatten på torget och så rinner det ner på mej öch mina korgar och sållX, genmälde Mårten Pehrsson, som i talförhet öfverträffade sina vederparter. Än mer då? frågade polismästaren, Jo, de kalla mig rackargubbe samt annat otyg, och en dag kom korga å såll te kos, fortsatte Mårten Pehrsson. Hvad säger du? — te kos — hvad är det ör något? frågade polismästaren. Te kos, jo si dä ä allt te kos upplyste Mårwen Pehrsson, synbarligen förvissad att man nu itminstone måste begripa honom. Härunder samalade madamerna halfhviskande sins emellan, sägande: Gubben Mårten är tokig; han är bestämdt kollrig och käringen med. Ett vittne hördes härefter, som talade så lifigt om vatten, korgar, såll, hötappar och andra imnen, att hon nära nog mistade andan. Nämnle vittne påstod, att det var gubben Mårten sjelf som varit otidig och alltid ställde till orefa. och häri instämde de andra vittnena i chorus, Nå min gubbe, du hör nu att det är du sjelf som oqvädat dina vederparter, hvad säger du om det? sporde polismästaren. Med en särdeles komisk åtbtird utbrast Måren Pehrsson, vid den oförmocade vändning sacen syntes taga: Jag hör det, jag hör det! nen jag vill att de skola gå till presten allihop ch undervisas i saligheten, sä att det en gång san bli fred på Kornhamnstorg, Polismästaren förmenade dock att Mårten 2ehrsson sjelf tycktes behöfva undervisas af resten, Vittnena och svarandena yrkade ersättning för sin inställelse, uttryckande sin isigt, itt om Mårten Pehrsson började krångla )er gå i polisen, skulle snart hans korgar och ål kon ma te kost. Mårten Pehrsson yrkade ikväl att å sin sida äfven få höra vittnen, warföre sällskapet affärdades, och mälet uppköts till annan dag. 4 Carlskrona den 21 November. Ett det ghygeli, saste våld föröfvades den-13 i denna månad på iftonen, i närheten af staden, hvarom vi äfven vämnt några ord i Blekingsposten. Vi äro nu tillfälle att vidare berätta, hvad som om denna remska gerning kommit till vår kännedom. Då rån staden hemvändande allmoge på aftonen wunnit till vägen, som leder från stora landväsen till egendomen Hästö, omkring ,eller 3, nil från staden påträffade dessa vägfarande en lagsverkstorpare, Sven Petter Andersson, i tjenst 108 riksdagsmannen Arnold Svensson i Mölleorp. Andersson, som låg förblödd i följd af nifsår, och döende vid allmänna landsvägen, blef af den vägfarande allmogen upptagen och nförd till staden, till en början i polisvakten och derifrån, under uppsigt af polisöfverkonstael Wahlgren, till läaslasarettet, der lasarettsäkaren doktor Westring straxt tog vård om how0m.; Endast med möda kunde den ära ek vågon ledning till upptäckten af huru det tillgått ned våldet, som blifvit föröfvadt kl. mellan 5 och 6 på e. m. Klockan half 7 låg han redan på lasarettet, der han afled två timmar derefter. Af de upplysningar, som den öfverfallne förnådde gifva, inhemtades, att han, under hemvägen från staden, varit i sällskap med tvenne 108 riksdagsmannen Arnold Svensson i Mölles orp tjenande drängar, hvilka jemte Sven P. Anlersson, varit inne i staden med bränvin, samt att riks dagsman Arnold Svenssons fördräng, Abraham Åkeson, varit den, som tillfogat Sven Peter Andersson 10 knifhugg, hvilka träffat honom i hufyudet, bröstet, armarna och magen. Dessatom hade han fått ett krossande slag på högra pannknölen. En beskrifning på såren vore allleles för ohygglig för vår tidnings läsare, hvarföre vi endast nämna, att ett af dem träffat i magen, så att inelfvorna, till någon del, utfallit genomskurna, samt två genom ryggen in i lungorna, derifrån luft utgick, o. s. v. — Banemanemannen synes hafva föröfvat dådet under len sanslöshet, hvari bränvinsruset försatt honom; men ehuru han erkännt knifhuggen, nekar han dock att han varit i försåt för den aflagatagne, men vill. han deremot göra troligt, att han tagit till knifven, för att freda sitt eget uf. Banemannen sitter förvarad i länshäktet härstädes och målet återkommer, när man hunnit inkalla personer från landet till hörande m. m. Sven Petter Andersson var 25 eller 26 år gammal och gift.