Aftonbladet – 25 november 1862, sida 2

; landets inre organisation, utan hon HKarjs dervid äfven i sigte den roll, som det till jc kommer Sverge att spela i norra Europags avgelägenheter. I följd häraf sätter konyngen i bredd med den förestående representionsreformen nödvändigheten af försvarsäsendets omdaning, så att det må komma i öfverensstämmelse med de förbindelser. hvilka en ny ställning och omtankan om dess egen säkerhet ålägga landet. De skandinaviska folken ha länge varit åtskilda genom den rivalitet och afundsjuka som alltför ofta äro rådande mellan tolk af samma stam, men de känna nu behofvet att ingå en nära förening. Granskapet af Tyskland. hvarest sträfvandet efter enhet oup-Å hörligt gör ny? framsteg, och af den andra kolossen, Ryssland, som sedan ett århua drade har utöfvat en så stark tryckning på de närgränsande staterna, ger dem insigt om huru farligt det är för dem att stå isolerade och att handla hvar för sig. Deäro färdiga att förena sig; men det behöfves nå1: gra ord för att göra klart huru låogt de vilja låta denna förening sträcka sig och hvad dess verkliga karakter är. f allmänhet — och isynnerhet efter de nyligen timade förändringarne i Italien — är man för mycket fallen föratt i den skandinaviska rörelsen se en sträfvan till sammansmältning och enhet, liksom i den italienska rörelsen. Men denna uppfattning är icke riktig. Långt ifrån att uppofira sinin dividualitet för att skapa en ny stat, söka de skandinaviska folken i ett förbund endast ömsesidiga garantier och ett slags inbördes försäkring till betryggande af hvars och ens sjelfständighet och fria utveckling. Deingå förening, men på samma gång vilja de förblifva sig sjelfva. tDenna ganska tydligt framträdande riktning, som ingen, hvilken är nära bekant med dessa folk, kan misskänna, beror ej blott af den nordiske mannens egendomliga ande, der individualitetskänslan är så skarpt utpräglad, utan den har äfven sitt berätti gande i de trenne staters historia, som utgöra den skandinaviska folkgruppen. Dessutom är den i deras internationella förhållanden liksom en reflex och tillämpning af den prineip som genomgår hela deras iore lagstiftning. Det finnes få stater, der medborgarens frihet och alla dertill hörande rättigheter äro omgärdade med mera aktning eller flera garantier. Individens fullkomliga frihet i staten och statens i unionen, detta är grund-: satsen såväl i hvardera nationens lagar som J: i deras inbördes förbund. Man bör välicke) inlåta sig på förutsägelser; men vi tro oss dock kunna påstå att ännu under en lång framfid des:a folk hvarken skola kunna antaga eller ens begripa enhetsidn på samma sätt som Frankrike, Italien ochi allmänhet södra Europa uppfattar den.t Sedan författaren sökt genom en kort teckning af den nyss förelupna tvisten mellan Sverge och Norge bevisa sin sats: att man å begge sidorna är ytterst mån om den nationella sjelfständigheten, fortsätter han: Men i Sverge finns ett parti eller, noggrannare uttryckt, några personer, hvilka drömma om en skandinavisk enhet och centralisation, sådan som Frankrikes och Spaniens och lik den, som man håller på att åstadkomma i Italien. Men detta parti, om man så kan kalla det, är så föga talrikt och har så litet stöd i folkandan, att dess inflytande är så godt som intet, i trots af nitet hos de män, hvilka deri utgöra på en gång befäl och trupp.? tHvad som tilldragit sig emellan Sverge och Norge skulle komma att upprepas å Danmarks sida, huru stort behof det än har af ett förbund med sina skandinaviska grannar, om dessa röjde någon afsigt att låta det köpa denna allians på bekostnad af dess oberoende och sjelfständiga tillvaro. Ett bevis derpå är den försigtighet som Danmark till och med på den sednaste tiden och medan det var som svårast hotadt af Tyskland, iakttagit i sitt förbållande till Sverge. Man märker beständigt huru det fruktar att det, om det mottager dess bjelp, skall ställa sig i beroende af detsamma och se det erhålla en alltför stor öfvervigt inom den föreslagna unionen mellan de skandinaviska nationerna. Det drager i betänkande att gifva alliansen denna karakter af ömsesidighet, som är det naturliga vilkoret för alla intima allianser, af fruktan att se sig inveckladt i företag. som ej öfverensstämma med dess fredliga böjelser. tFörbundet mellan de skandinaviska staterna är emellertid ett mycket vigtigt, om också ej fullt genomfördt faktum. Det är ej blott resultatet af tillfälliga omständigheter eller af sådana, som blott ega ett intresse för ögonblicket. Oaktadt några ekiljaktigheter i lynge och åsigter, öfverensstämmer det med önskningarne och andan hos de tre folk som äro bestämda att deri taga del, liksom med deras rejeringars politik. Den lofvar att blifva varaktig. Med hvad vi här sagt har det ej varit vår mening att uppvisa svårigheterna. De, som funnos, ha blifvit lyckligt beseg-. rade. Vi ha endast velat göra våra läsare förtrogna med karakteren och syftet af denna allisns. Det kan ej blifva frågan om; någon fusion eller någon enhet af det slag,) som man i Frankrike och Italien förstå med detta ord, utan endast om en sådan union, som utgått från folkens fria samtycke och, utan att göra något intrång ide-1 ras frihet, lemnar hvartdera folket i behåll sin-individualitet och ytterst hvilar på dent ömsesidiga garantien af hvarderas oberoende. i Det återstår oss att angifva den roll, FN AD FN