Aftonbladet – 22 november 1862, sida 2

förr dess heldre, och med en känsla af att till och med Europas jord hade missunnat honom hans vistande utom fäderneslandet, återvände han till Kristiania. Det var en regnig höstafton då han återkom dit, och han beslöt att besöka teatern, hvars orkester han ej längre dirigerade. Ehuru han drog sig undan i en mörk vrå, blef han dock igenkänd af publiken, och en hviskning: tO!e Bull har kommit hem ! gick igenom hela salongen. Hviskningen blef allt högre, den steg slutligen till högljudda rop på konstnären, som för denna afton måste öfvertaga ledningen at orkestern. I samma ögonblick han tog batongen i handen, begärdes och afsjönga folksången — ett värdigt välkommen, liksom ur nationens hjerta och med dess röst. 1831 begaf sig dock Ole Bull ut igen, utan tvifvel drifven af snillets obestämda aning om något bättre och högre, men kanske ännu mera af en längtan, gemensam för alla nordbor; ty såsom nordens historia visar, hysa vi alla en oöfvervinnerlig längtan till södern. Denna tanke genomgår all vår gamla poesi. Vi behöfva blott erinra 0ss de sköna sagorna om hafsjungfrur och sjögudar. Så snart ett sådant väsen söker locka en flicka eller yngling till sin kalla boning, föreställes det alltid med mörka ögon och lockar; frestelsen kommer ej ur de nordiska hafvens blåa vågor, men från den fjerran södern med hvilken des sammanhänger, från hvilken den medförer dunkla budskap öfver det hemlighetsfulla djupet. Denna längtan utöfvade mycket inflytande på Ole Buil. I Paris rasade koleran vid denna tid, och der kändes tillika åtskilliga dyningar efter revolutionens storm; men lifveti den yppiga staden var i närheten af dessa faror endast så mycket rörligare, Malibran och Paga