Aftonbladet – 15 november 1862, sida 2

tat dess förpligtelser emot dessa veteraner. Vi återgifva derur följande: För en tid sedan utgick till svenska allmänheten en uppmaning om understöd för de återstående, i fattigdom lefvande veteranerna, fran det forna landtvärnet. Man uppmanade i tidningarne dem som tillhört denna sorgliga tid att gifva sig tillkänna, hvilket hade till följd att efter hand e:t par hundrade gamla män kommo fram ur sina gömslen. Tidningarna från skilaa håll i landet hafva blifvit anmodade att förtälja om de sorgliga biografierna från de gamle, som ännu lefva qvar. Snällposten har äfven fått sig meddelad en sådan biografi. Den raannen som sålunda anmäler sig heter Måns Hagman, han lefver i Munkarp, är 76 år gammal, var 2 år gammal när han utskrefs ill :landtvärnet, blef placerad på skärgårdsflottan under amiral Pukes befäl, fick sin plats på en galår, som hette Serafim; slet der en hund öfver år och dag; fick sedan, jemte en hop andra kamrater gå till fots från Stockholm till Landskrona; kommenderades så på Däckaresluparna, blef på en af dessa innefrusen i sundet emellan Malmö och Köpenhamn, men isade sig fram till Skanör; — frös och svalt och var med om allt det elände som öfvergick landets ungdom i de tiderna; har sedan någorlunda dragit sig fram; men är nu oförmögen till arbete, gammal och fattig. — Detia är samma historia, kort men beklaglig, som höres lika af alla och som är nogsamt känd både af dem som lefde den tiden och af dem som an nars tagit reda på den tidens händelser. Den varma uppmaningen om understöd för dessa qvarlevande väckte föga sympatier; den förklingade som en ton i vinden. Man drog på axlarne och hänvisade till fattigvården. För dessa skaror af svenska ynglingar, som utan tvekan gingo ut att försvara fäderneslandet, men utstodo allt det elände som blefvo följderna af misshandling och vanskötsel — kan man icke för dem hafva något deltagande, kan man för dem som ännu lefva qvar, och hvilkas framtid förstördes, icke hafva nägon bättre känsla än den som pekar på fattighuset? Helt annorlunda har det finska folket handtat. Der höjde sig för ett par år sedan en röst som kallade i minnet veteranerna från 1808; och den rösten vann genklang hela landet öfver; det var blott en enda tanke som gick genom allt folket, veteranerna uppsöktes i sin fattigdom, de drogos fram ur sina obemärkta kojor. Unga och gamla, höga och låga, alla drogo de sitt strå till stacken och inom kort hade man samlat så mycket, att alla de åldriga krigsbussarnt hvilka till antal voro vida flera än desom qvartefva af det svenska landtvärnet, fingo samtliga hvad de behöfva för deras återstående dagar. Har Sverge handlat sä? Nej — beklagligen, nej; vi hafva stängt till våra öron och hjertan för landets barn, och visat dem till fattighuset Det ir oädelt handladt, det är icke värdigt något tolk, hos hvilket kärleken till fäderneslandet cke är utslocknad. Fosterlandet får icke så behandla sina söner. Antalet af de svenska veteranerna från landtvärnet är icke stort; de kunna ej vara flere än ett par hundrade. Af all den friska, svenska ungdom som utgick med mod i bröstet och krat i armen, blef, som kändt är, största delen ett offer för svält och vanskötsel, och deraf följande härjande sjukdomar. Bröstets mod och armens kraft fingo icke pröfvas mot fienden; ärans väg anns icke till för denna Sverges ungdom.