Aftonbladet – 15 november 1862, sida 2

hvarmed jag då egnade mig åt mina studier, fast besluten att, på den bana jag valt, åtminstone i någon mån utmärka mig. En vacker Öktober-eftermiddag afbröts mitt ifriga arbete genom besöket af en gammal vän till min far, som alltid visat mig mycken välvilja. Han kom nu från en utflykt i Alperna, och besökte mig för att, som han sade, kunna vid sin hemkomst till mina föräldrar medföra helsningar från mig. Jag blef bjertligt glad öfver att få se en person, hvars minne var så sammansmält med hågkomsten af hemmet och barndomstiden, och lade genast bort mina böcker för att kunna göra en promenad med min gamle vän och sedan spisa middag med, honom på värdshuset der han bodde. Vi pratade och skrattade åt flydda tiders lustiga upptåg, ty min vän, ehuru gammul till åren, var dock till själen ungdomlig som ett barn. Likaledes åhörde han med det bjertligaste del. tagande allt hvad mig och mina entusiastiska planer beträffade. Slutligen vände sig vårt samtal kring en skolkamrat till mig en ung man, hvars lifliga inbillning — så berättade mig min gamle vän hr Halder — nästan öfverväldigat hans förstånd och gjort honom till slaf at snart sagdt alla slag utaf vantro och vidskepelse, samt att han två gånger varit nära att blifva vansinnig. Denne min vän och skolkamrat utgjorde alldeles motsatsen till mig. sjelf. Var hos honom fantasien öfvermäktig, så var deremot hos mig det lugna, orsak och verkan afvägande förståndet, alltid herrskande. Redan som barn hade jag trotsat alla min sköterskas bemödanden att hos mig injaga förskräckelse med de mest detaljerade beckrifmingar på hexor, troll, spöken och vålnader, och nu kunde jag ej ens fatta huru min vän varit i stånd att öfverlemna sig åt åylika förvillelser, som dem hr Halder beåttade mig. Då vi utbytte våra åsigter i defta ämne, befunnos de snart så lika hvarondra, alt vårt samtal inom kort öfvergick till andra saker. i Det blef ganska sent innan jag skildes