Aftonbladet – 14 november 1862, sida 2

Times om de svenska täflorna på London-expositionen. Sverge eger en nationalakademi och har sedan slutet af 17:de århundradet haft en mer eller mindre nationel målareskola. Mei det var ej förr, än då den svenska konsten för omkring: ett halft århundrade sedan började välja ämnen ur Skandinaviens historia och mytologi som dem från en svag härmning af de nyare italienska och franska skolorna svingade sig upp till ett slags sjellständigt lif. Bildhuggaren Fogelberg öfvergaf först Herkules, Venus och Apollo för Thor, Freya och Balder. Hars samtida målaren Sandberg hemtade sitt-ämne från Custaf Wasas bedrifter eller til och med ar dalkarlarnes lif; Fahlerantz fördristade sig måla svenska landskap. Wickenberg, Wallander och Wahlberg lifvade sina. vinterstycken med afbildningar af jagtoch slägsmälsscener, dryekeslag, dant, skördefester och höbergning. Sverges bästa konstnärer ha sedermera sysselsatt sig med det natioöneNälifvet. Men venska målare draga fortfarande till fjerran länder för att utbilda sig och studera: Amalia Lindegren visar varm sympati för böndernas enkla glädje och sorger i hennes fädernesland; men hon har till en stör del Lon Coignets undervisning atttacka för sin pensels mästerskap. Mamsell Lindegren intager icke på långt när samma rang som Rosa Bonheur och Henriette Brown. Hennes Afton-i en stuga i Dalarne?, hvilken framställer: en trio. af: underligt klädda små barn, dansande etter musiken från sin leende fars fiol; utvärker sig genom en särdeles fängslande naturlighet och är full af lif och känsla. Bilden af en dalqvitma med ett barn vid bröstet, hvilken gör ett djupare och allvarligare intryck) bär äfnu tydligare spår af konstvärinnans grundliga studium i Coignets atelier; denna tafla öfverträffas icke af någon annan: af samma klass på expositionen. Den är både bättre målad och står också i afseende å uttryckets: patos öfver den vackra taflan ?De föräftdralösa? af samma hand. Höckert, som studerat i Delacroixs, skola, har användt sin franska bildning att framställa scener ur lappatnes lif eller bönder i daldrägt. Hans fel är, att han har gjort sina taflor alliför stora. Hanskolorit är hufvudsakligen lysande, ehuru hans figurer i allmänhet röra sig-i en nedrökt: lappkåtas mörka inre; der: de: dvergartade afkomlingarna af Europas första invånare — den homeriska etnölogiens hyperborter, Herodots scyter —— krypa ihop omkring. elden, prata och käbbla tills maten är färdig, laga sina nät eller vagga de späda barnen i vaggor af näfver. Det är i sanning: öfverraskande att tänka på, att-seener; som ha så mycken likhet med de nordamerikanska indianernas lif, ligga så nära de trakter, dit våra laxfiskare begifva sig vm somrarne, att en åtta dagars resa längre i norr: skulle sätta dem i stånd att hinna dit. Höckerts Tare afren lappkåta? är hans bästa tafla här, såväl i afseende å karakter: och uttryck som lagom storlek: HansHöbergniög i Daltarne är upplyst af den körta nordiska sommarens bleka solsken; Hans Fiskarstuga? har för stora dimensioner i förhållande till ämnets intrösse, och säk simma är det med Hans Dalkullor? i deras korta fårskinströjor; derasetätt åtsittande: mössor; som skyladet slätkaommade. med band utstyrda håret; och deras ljusa kjortdår at ylletyg: Sådana taflors värde ligger i en trogen: framställning af underliga pittoreska drägter eller det pri: mitiva lefnadssättet, och detta kan återgifvasmed lika mycken: effekt på en mindre duk: — Blotten sådan målarekonst som Rubens ellerTitians kan rättfärdiga fråmställningen i kroppsstorlek af föremål utan djupt inre intresse. Utländningar göras genom såddna tåflor som Höckerts förtröliga med ett för dem främmande lif; för målarens landsmän äro de af värde; i det de troget återgifva hvad som är dem nära och bekant. Der högre skapsnde gåfvor saknas, är denna riktning den säkraste och mest lönande både förallmänketen och målaren. Hvad taftorna på exposilionen i synnerhet lära oss, är att en skolas verkliga styrka blott utvecklas genom berörimg med-det samtida och nationella if: vet. Detta ger konstoärer af hvarje slags förmåga och genre nyttig sysselsättning. Blott de högsta. gåltvor sätte konstnären i stånd att svinga sig upp från detta välbekanta fält till den alltomfåttande sfer, der endast snillet kan röra sig utan att röja svaghet. Mellan snillet och konst ären med vanlig skicklighet finnås väl många grader af gålvor, som sätta egaren istånd att framställa -pittoreskasidor af ett lif, som ursprungligen är honom främmande; men det är sällan det lyckas en utländning att gå djupare än till ytan, när han drager bort till fjerrån länder, för att söka ämnen för sina taflor. Under försöket att framställa ett lif, som är främmande, röja målare ofta en svaghet, som ej förmärktes, så länge deras pensel blott var sysselsatt: med kända föremål. Wilkie är ett talande bevis på sanningen häraf. Den mest hoppgifvande egenskapen hos de skandinaviska såväl som hos de holländska målarne är deras förherrskände ben genhet att åtnöja sig med inhemska ä både: i landskapsoch genremålning. Sk dinavien här ännu icke frambragt nägra landskapsmålare af öfverordnad rang. Berch i Sverge, Gude, Dahl, Fearnley, Askevo:ud, Mortenoch Niels. Möller, Bodom; Cape len; Baade, Frich och många andra la skapsmålare i Nörge ha med mäktig t återgifvit sitt fäderneslands fjordur, vulivn fall och klippor. De ha i sjeltva verket gifvil det förnämsta stödet åt tysk samti skä