Aftonbladet – 14 november 1862, sida 2

Och, såsom du, sitt böneoffer höjde Till den, som ensam växten ger, Han dock sitt hopp om skörd besviket ser; Ty frosten åter öfver fältet drog Och frukten af hans möda skonlöst tog. — Och derför klagade — — nej, ej han klagar, I ödmjuk tro han vördar himlens råd Och vet, att mulna liksom ljusa dagar, Att. allt, att sjelfva prölningen är nåd — Men när förrådet tömdes längesen, Och skördlös vinter står för dörren ren, Och tröstlös makar fäller tårar strida, Och barnet hörs af hungrens smärta qvida -Har skalle ej. hans arma hjerta då Af tunga, vemodsfulla suckar slå! — Och huru skulle ej ditt bröst de hinna, O Svea tolk, och troget genljud finna! Har skulle, vore han ock främling blott, Du ej. med tröst hans sorg till mötes gått! — Men se, det är din egen moders son, Som. nödens: dystra. budskap kom ifrån ; Det är den broder; som af! våldet rycktes Från dig, men som din kärlek har ännu; Ty aldrig dock duw glömmer Hur han trycktes En gång till samma modersbröst som du; Och hur han städse i de flydda dar Med dig din mödås bördor troget bar — — Derför skall ju hans suck ej fåfängt höras Af. dig, och ej ditt hjerta fåfängtröras; Och derföremed glädje bryt:ditt bröd Och dela: med -dig i din broders nöd; Och Herren bed; att ock den ringa gåfvan Må följas af välsignelsen från ofvan. ——— — Upsalaposten: anmärker. såsom-en hittills. oförklarad. besynnerlighetden motsägelse, som råder emellan uppgifterna i Af tonbladet och Nya Dagligt Allehanda rö: rande det tal som norska storthingspresidenten Harbitz den 4 November höll vid festmiddagen i Fahblköping. Då den, som. vid detta tillfäll:. represemserade; Aftonbladet, nyss återkommit från en omedelbart efter jeruvägsfestligheterna företagen resa, äro vi först nu i tulfälle att närmare uttala:oss rörande: denna sak. Visserligen ha redan Nya Dagligt Allehandas. insinuationer om. något-stötande och opassande i hr Herbitz? tal blifvit vederlagda både genom ett uttalande af-borgarståndets talman och indirekt genom referatet. i. Posttidningen; som uppfattat nämnde tal såsom förestafvadt af de mest vänskapsfulla och broderliga känslor, och det kunde sålunda i det: hela vara obehöfligt att ytterligare orda något : ärom; men då man haft tillfälle att mycket noga och på mycket nära håll afhöra. detta tal och iakttaga det entusiastiskabifall; hvarmeddetmottogs och som äfven officielt uttalades af landtmarskalken, som förklarade sig ingenting bättre kunna säga, än att till alla delar in stämma i hr Harbitz vackra uttalande — då kan man icke undertrycka sin förvåning öfver, huru ens det kunnat vara möjligt att lättsinnet och illviljan. i förenivg-kunnat låta en så alldeles på fri händ hopsatt insinuation komma fram i dagsljuset. Hr Harbitz uttalade; i: det han bragte en helsningoch lyckönskan från Norges xtorthing och folk; den förhoppningen, att de tvistigheter, som egt rumoch möjligen ännu någon gång kunde tänkasinträffåa, kundebe traktas såsom: tillfälliga vindkast, som en dast upprörde ytan och oäktadt hvilka det stora förbrödringsarbetet skulle jemnt fortgå på djupet af nationernas lif; samt uttryckte den tanken; att man i detta enighetsarbete redan hade hunnit åtminstone så långt; att de båda folken i förhållande till hvarje hotande yttre fara skulle känna: sig som eft enda folk, känna sig ha ett gemensamt intressey så: att om Norge blefve angripet och Sverge måste föra en kamp på norskt om råde, det skulle känna och erkänna at det äfven i Norge kämpade för Sverge och att å andra sidan Norge, om Sverge närmast blefve: angripet, skulle klärt fatta att det genom att offra lif: och: blod för Sverges skydd, på samma gång kämpade för Norges största och heligaste intressen. Man kan nu visserligen tänka sig möjligheten deraf, att någon åhörare, som icke begripit ett ord af hvad hr Harbitz sade; till följd afhansnågotskarpa uttal samt hans ovanligt lifliga, ja till och med häftiga gester. med armen, inbillat sig, att det varit något obehegligt han sade; man kan vidare tänka sig möjligheten. af att denne-meddelat Allehandas vid tillfället icke närvarande korrespondent sin förmodan, att olämpliga yttranden egt rum; man kan vidare tänka sig lättsinnigheten hos nämnde korrespondent så stor, att han utan vidare förfrågan tager för godt och sätter tro-till en-sådan löslig sägen; — men då han företager sig att tva dagar å rad telegrafera om deun2 imaginära tilldragelse till Allehanda, första gången utan att ens veta namnet på deny. som: skulle hållit det ifrågavarande tålet, så innebär detta ett ganska talande vittnesbörd om hvad Alle handasmedarbetare anse vara. för tidningen det vigtigaste och begärligaste; huru de mena, att bladet skattar sig lyckligt, om det kan ur de gladaste och mest storartade fosterländska fester upplocka ett aldrig så-lij. tet frö till split och animositet mean brödrafolken. Att korrespondenten bedömt Allehanda temligen riktigt, har visat sig deraf, att te: legrammerna rörande denna sak infördes. Att detta två dagar å rad skulle skett af förbiseende? synes något besynnerligt; och det motsäges för öfrigt na af den insinuation, hvarmed Allehanda i går afslutar ett yttrande i ännet, nemligen: Hr Harbitz egenskap af gäst i Sverge. vid. tillfället. förhindrar oss att ingå i någotslags förklaring. öfver telegrammets innehåll Hr Harbitz egenskap af gäst har förut icke hindrat Allehanda att framkasta lögnaktiga beskyllningar emot honom; men då nu dessa blifva gendrifna, begagaas gästfrihetens täckmantel, för att komma ifrån saken på ett sådant sätt, att insinuationen mot hr Harbitz skal are ER neg