Aftonbladet – 27 oktober 1862, sida 2

måste nu återse honom sårad och fången i Varignano. Hans utseende ger tillkänna en sorgsen, djäpt sorgsen man, men dock lugn och stilla. . Förskönadt af smärta påminner detta stätliga hufvud om en Ecce Homo af Carlo Dolee. Han ser ut som en lidande; Kristus; han lider för Italien! Understun-! dom visar sig det rena samvetets småleende I på hans läppar och ännu mera i blicken; i men detta är blott som en blixt) på hvilken en mörk natt följer. Till senatorn Plezza sade han i min närvaro: Jag lofvade er alt jag förr skulle låta hugga mig RN än att tillåta en brodermördande strid. Och jag har som ni ser åtminstone till en del hållit mitt ord. Vidare tillägga doktrinärerna, fortsättande sin argumentation: Nu då vi äro 22 mil-: lioner italienare, böra vi vänta och öka ar) mån för att kunna på våren 1863 ha 300,000 j goda soldater i ordning. Då kunna vi bekriga Österrike och besegra det med nationens egna krafter. Men skola vi få dem, dessa 300,000 goda soldater, tills våren 1863? Kan sådant bli möjligt, så länge Rom icke upphört att vara en härd för stämplingar emot vår regering? Och om Österrike skulle förekomma oss? Om i stället för att afvakta vårt angrepp 1863 det skulle våga allt på ett förtvifladt kast och sjelf anfölle oss 1862 — hvad skulle väl blifvaaf oss förutan derna entusiasm, som gör ett folk oöfvervinnerligt, när det kämpar sin sista strid vid dånet af sina trummor och sina tornklockor. Jag tror med Garibildi, att Napoleon III kommer att af alla sina krafter sätta sig emot den italienska enheten ända tills händelsennas obevekliga logik tvingar ho: nom alt foga sig deruti at fruktan för nåcot värre. Napolen II, ännu stark genom folkets sympatier, fruktar hvarken Österrike eller Preussen eller Ryssland eller England; hvad han fruktar är — revolutionen. Det är denna, som stör hans sömn. Vi vilja, att fransmännens kejsare blir för os3 en bundsförvandt, icke en förmyndare, ännu mindre en beherrskare. Vi vilja gå i Daniel Manins fotspår och vara revolutionärer, men förståndiga revolutionärer. Se der vår politik. Italien vill ha sitt Rom och detta med full rätt. Men Rom besittes nu af Frankrike, och den förnämsta krigarenatinn i verlden (ty så får man i våra dagar kalla fransmännen) kan ej ge vika för en hotelse, än mindre för blotta tillstymmelsen för en hotelse. Frankrike kan ej låta sig föreskrifvas lagar af hvem helst det vara må. Men fransmännens kejsare, han kan ge vika för Vietor Emanuels råd och enträgna föreställningar; ban kan och bör ge vika för den allmänna opinionens billiga anspråk inom Italien. Och derföre är det af vigt, att den allmänna meningen från Etna ända till foten af Alperna yttrar sig, endrägtig, mög. tig, oemotståndlig. Af vigt är, att de olyckliga italienarne som ännu äro påfvens undersåter, må uttrötta sina tyranner — de infödda och de främmande — med reklamationer, med protester, med d emonstrationer, ja med en och annan liten kravall på gatan. Den franske artilleristen behöfver blott aflossa ett kanonskott emot den af romarne åberopade nationalitetsprincipen, och Napoleon III är förlorad — emedan napoleonismen, denne s. k. kämpe för de lidande folken, då ej längre skulle ega något skäl för sin tillvaro. Jag hyser aktning för Urban Ratazzi såsom enskild man, men jag vill ej se honom vid statsrodret i dessa batänkliga tider. Alltsedan hans obetänksamma resa till Frank rike ock katastrofen vid Aspromonte, hvilken grefve Cavour skulle med sin skicklighet ha förstått undvika, har Urban Ratazzi oåterkalleligt förlorat nationens förtroende. Nu är inom Italien namnet Ratazzi liktydigt med fransk politik. Ratazzi har gjort sig omöjlig, och hvar en som nu vill räcka honom handen skulle med honom sjunka ned i samma bråddjup, impopularitens bråd i djup, som för statsmannen är detsamma som en graf. Må man derföre tillkalla anda personer. Stormen ryter, och det af vågorna kringvräkta statsskeppet har behof af en god lots vid styret. I närvarande ögonblick behöfver staten en ministår, som fäster afseende på diplomatien utan att göra sig till dess slaf, och som stödjer sig hufvudsakligen, men icke uteslutande på revolutionen. Doktrinärerna hade förlitat sig alltför mycket på diplomatien och för litet på revolutionen. De exalterade åter fela deruti, att de stödde sig uteslutande på revolutionen, utan att fästa något afseende på diplomatien. Men italienska regeringen kan undvika såväl den ena som den andra klippan genom att antaga följande program: En uteslutande nationel politik. Allianser, valda enligt omständigneterna. Att väcka och leda den allmmänna andan. Att sätta romerska frågan framför den venetianska. Folkbe väpning till hvilket pris som helst. Beväpnom osst — yttrade för icke länge sedan general Garibaldi till Piacenzas innevånare. — Beväpnom oss alla! Väpnade och eniga, skola vi göra oss ett Italien med våra muskötkolfvar, och vi skola icke ens behöfva öda bort vårt krut.? Vi ha sålunda funnit vårt program. Nu återstår att finna män, som vilja och förstå sätta det i verket. Detta.blir konungens uppgift. Må han blott söka dem, och han skall nog finna dem; ty det nyskapade ko: oungariket kan ej ha brist på män med poKtckt färatånd anh meadharocarlio dvod