Aftonbladet – 27 oktober 1862, sida 2

handen. Ett tåligt afbidande af hvad som skulle komma var nu det enda hon kände. Tankens bittrare smärta var slutligen döfvad. Hon tillbringade dagen och aftonen nere i förmaket, halft medvetande af en underlig motvilja för att återvända till sitt eget rum. Allt efter som det led längre fram på qvällen och som det blef tystare inom hus och ute, började hennes oro att återvända. Hon försökte att lugna sig genom läsning. Böcker förmådde dock ej lävgre fästa hennes uppmärksamhet. Daens tidning låg i ett hörn, hon tog den ör att försöka huruvida den skulle förmå intressera henne. Hon såg tankspridd på de särskilda artiklärnes öfverskrifter; utan intresse irrade hennes blickar från sida till sida tilldess hennes uppmärksamhet fästades på berättelsen om en en afrättning i en aflägsen del af landet. Det var intet i redogörelsen för detta brott, so:n kunde i någon särdeles hög orad uppröra henne, och dock läste hon. Det var blott ett vanligt, o, förfärligt vanligt mord; en qvinna, i tjenst hos en förpaktare, mördad af en dräng på samma ställe, och af svartsjuka. Han hade blifvit dömd på inga ovanliga bevis; han hade blifvit hängd under inga ovanliga förhållanden. Han hade afgifvit sin bekännelse, då han fann att allt hopp ver ute för honom, just såsom andra brottslingar af hans klass, och tidningen hade vid slutet af sin redogörelse tagit in hans bekännelse; den lydde sålunda: Jag tjenade tillsammans med den döda under cf är eller så. Jag sade att jag ville gifta mig med henne, då jag finge tillräckligt med pengar. Hon sade att jag redan hade nog. Vi blefoo oense med hvarandra. Hon ville inte mera följa mig ut att promenera; hon ville inte appa upp dricka åt mig längre; hon började