Aftonbladet – 22 oktober 1862, sida 2

DIOGET, Under den tUd vi nar aro församlade: Det inbördes vänliga ochbroderliga umgänget kan dertill mycket medverka. Om ett sådant umgänge I vi den fullaste visshet. De, som på detta rum mötas, äro icke för hvarandra främmande. Hvarthän vi kasta våra ögon, finna vi kära bekanta. Blott ett mycket ringa antal af ståndets medlemmar vid förra riksdagen saknas vid denna. Af de saknade hafva fyra blifvit kallade till ett högre möte. Jag sörjer djupt min närmaste man i förvaltningen af det stift, i hvilket jag blifvit insatt. Med mig beklagen I säkert bortgången af den kunskapsrike, besinningsfulle, i alt godt arbete utmärkt skicklige och anvindbare Knös. Likaledes sakna vi alla med smärta den liflige, hjertlige, för allt godt och ädelt tillgänglige Abraham Nordström. Den tredje hädangångne, Mortimer Agardh, fordom min embetsbroder vid rikets södra universitet, var en man af bepröfvad rättsinnighet, redbarhet, duglighet och såsom sådan högt värderad af oss alla. Förhållandet var detsamma med den fjerde, fullmäktigen för Göteborgs stift, Carl Lindberg, en välbegåfvad, liflig och insigtsfull ståndsledamot. De få nia som icke denna gång skola med oss samverka, kafva af mindre sorglig anledning uteblifvit. I deras ställen hafva andra kommit, hvilka antingen redan från en längre tid tillbaka äro oss väl bekanta eller snart genom sina insigter. och sin skicklighet skola blifva det. Jag helsar dem och eder alla välkomne! Jag ber watt af eder aila blifva omfattad med välvilja, med förtroende, med öfverseende. Det är den sjunde riksdagen, under hvilken jag på något sätt tilihör presteståndet. Under trenne deltog jag så godt jag förstod och förmådde i dess öfverläggningar och beslut. Under den fjerde mötte jag någon gång ståndet ifrån det rum, till hvilket konungens nåd mig kallat. Under de tvenne följande hade jag den äran att i ståndet föra ordet. För tredje gången uppstiger jag i dag i dess tal mansstol. Oftare kommer jag näppeligen att det göra. En mer än sjuttioårig talman är ej för ståndet önskvärd. Låten mig under den förestående riksdagen röna den godhetoch vänskap, hvaraf jag under sex föregående! haft de mest dyrbara prof. Och härmed förklarar jag presteståndets arbeten vara började och nedkallar än en gång öfver dem den Himmelske Fadrens nåd och välsignelse. DAGENS PLENA, Ridderskapet och adeln. kv. 10 f. m. Friherre Raabs bordlagda motion, angående tryckningen af ståndens protokoller, remitterades till blifvande statsutskott. För öfrigt upptogs förmiddagen med mottagandet af medståndens helsningsdeputationer. De tal, hvarmed grefve Jac. Hamilton i spetsen för den af ridder-kapet och adeln utsedda deputation helsade medstånden, voro af följande lydelse: Till presteståndet. Högvördigste hr doktor och erkebiskop och samtige hrr ledamöter af högv. presteståndet! Den helsning ridderskapet och adeln nyss fått från högv. presteståndet emottaga, får ridderskapet och adeln genom oss, dess deputerade, på det vänskapligaste besvara. Till följd af en lång erfarenhet under skiftesrika tider har ridderskapet och adeln fattat den vissa förtröstan, att högv. presteståndet, hvilket lika troget vid fäderneslandets som vid religionens altare vårdar sina dyra pligter, skall äfven under det nu öppnade riksmötet räcka medstånden en broderlig hand, för att med enighet och nit befordra ett älskadt fosteriands sanna väl, och vågar ridderskapet och adeln uttrycka den förhoppning, att den fridens och försonlighetens anda, som det tillhör eder att utbreda på jorden, skall göra sig gällande, då vi nu gå att gemensamt rådslå och fatta beslut, som icke blott äro af vigt för den närvarande tiden, utan sträcka siva verkningar och sin inflytelse långtin i den kommande. . Ridderskapet och adeln, för hvilket presteståndets vänskap alltid blifver af högsta värde, försäkrar det härmed om sin uppriktiga aktning och tillgifvenhet. Til borgareståndet Högädle hr talman och samtlige hrr ledamöter af vällofliga borgareståndet! Ridderskapet och adeln har åt oss, dess deputerade, uppdragit att till vällofliga borgareständet framföra såväl dess uppriktiga tacksamhet för den välvilliga helsning ridderskapet och adeln nyss fått mottaga som en hjertlig tillönskan af all möjlig lycka under det nu började riksmötet. Det är att förvänta att frågor af den vigtigaste och i vårt fosterlands öden djupt ingripande beskaffenhet skola framställas till Ar öfverlägg ningar och beslut. Tidens Jösen är snabbhet; men denna snabbhet kan icke afse att i kedjan af samhällets utveckling öfverhoppa nödvändiga sammanbindande länkar, utan fastmer att bringa utvecklingens frön till hastigare mognad. Svenrska folket har också, genom de civilisationens stora redskap, af hvilka det under de sednare åren kommit i åtnjutande, icke jäfvat denna sanning. Det har inom vetenskapen, konsten och industrien ärofullt täflat med verldens mest framstående nationer, och inom de politiska och sociala områdena tyder allt på ett jemnt och säkert framåtskridande. Det är derföre att hoppas att det riksmöte, till hvars början vinu lyckönska hvarandra, skall genom allas vår eniga, kraftfulla och fördomsfria samverkan skänka vårt fosterland all den båtnad, sällhet och ära, som tvifvelsutan utgör det bestämmande målet för våra innersta önskningar. Ridderskapet och adeln ber vällofliga borgareståndet vara förvissadt om ridderskapet och adelns oföränderliga aktning och vänskap. Till bondestårdet. Högtaktade talman och samtlige ledamöter af hedervärda bondeståndet! Då vi, riderskapets och adelns deputerade, nu på dess vägnar återbära den vänskapsfulla helsnihz, ridderskapet och adeln nyss fått från hedervärda bondeståndet mottaga, sker det under varma och lifliga önskningar för det hedervärda ståndets lycka och välgång. Ridderskapet och adeln har aldrig glömt och skäll aldrig glömma de band, som fästa detsamma vid Sverges allmoge, som i arf af förfädren fått emottaga icke blott eder sjelfegande jord, utan äfven sjelfständighet i tänkesätt, vördnad för öfverheten, lydnad för lagarne, kärlek till fosterjorden. Ut2ångna från samma rot stå vi eder nära i yrken och verksamhet; sida vid sida hafva vi under förgångna tider kämpat för vårt lands overoende och sjelfbestånd ; och i trogen samdrigt hafva vi under fredens välsignelserika tider verkat för den iare RON NT Samma gemensamhet i sträfvanden skall äfven under det nu Älskar du mig, Frank?? hviskade hon. ?O, min älskade, säg om det. Säg det ännu en gång!? Tiden gick, rummet blef allt mörkare och ännu slumrade och drömde hon. Vid solnedgången — utan att hon blifvit störd af någor buller i huset eller utanför det — satte hon sig häftigt upp och var inom ett ögon