Aftonbladet – 22 oktober 1862, sida 2

Älskar du mig, Frank?? hviskade hon. 7O, min älskade, säg om det. Säg det ännu en gång!? Tiden gick, rummet blef allt mörkare och ännu slumrade och drömde hon. Vid solnedgången — utan att hon blifvit störd af något buller i huset eller utanför det — satte hon sig häftigt upp och var inom ett ögonblick alldeles vaken. Den tunga skymningen i rummet förfärade henne. Hon sprang till fönstret, slog upp jalusierna och lutade sig långt ut derigenom för att inandas aftonens luft och aftonens milda ljus. Hennes blicker letade begärligt efter de alldagliga illdragelserna nere vid stranden; hon lyssnade ilrigt efter hafvets brus. Allt var välkommet, som kunde skingra intrycket af hennes drömmar. Intet mörker; ingen hvi!a mera. Sömnen, som är barmhertig emot :nIra, hade kommit försåtlig och grym tll ienne. Den hade väl slutit hennes ögon för framtilen, men den hade öppnat dem för det förflutna. Hon gick åter ned i förnaket, iltig att få tala -— stor sak om hvad. Men der fanns ingen. Kanske hade mrs Lecount gått till sitt arbete — kanske var hon trött vid att tala mera. Magdalen tog sin hatt af bordet och gick ut. Sjön, som on för några timmar sedan med Trysning rade vändt sig ifrån, såg nu helt herrlig ut den friska aftonen. Här sprittande af slädje hoppade icke de tusentals vågorna himmelens klara ljus! : Hon stannade qvar ute, till dess mörkret rar inne och stjernorna började glindra. Vatten återgaf henne mera lugn. Efter hand återfick hon sin besinning och won kunde med mera sans betrakta sin ställing. Det svaga hoppet, att en slump skulle unna omintetgöra det mål för hvars ernånde hon af egen fri vilja oupphörligt hade