Aftonbladet – 22 oktober 1862, sida 2

i slog igen den, innan hon hade läst en rad, och lade den hastigt äter ned i en af lådorna. Sedan hon hade vridit om nyckeln ilåset, steg hon upp och gick bort till fönstret. Det rysliga hafvet, sade hon och vände sig bort derifrån med en åtbörd af afsky. Det ödsliga, dystra, rysliga hafvet.? Hon gick tillbaka till bordet och tog åter upp bönboken ur lådan, öppnade den till hälften och kastade den häftigt tillbaka igen. Denna gång tog hon ur nyckeln sedan hon hade låst lådan, tog den med sig bort till det öppna fönstret och slu igade den våldsamt ned i trädgården. Den iöll på ettland, ätt beväxt med blomthor. Den syntes ej, den var förlorad. Känslan af dess förlust tycktes skänka henne någon tröst. PNågontivg kan ju inträffa på fredagen, eller på lördagen, eller kanske på söndagen. Det är ju ännu tre dagar qvar.? Hon tillslöt de gröna jalusierna utanför fönstret och fällde ned gardinen för alt göra rummet ännu mörkare. Hon kände sig sömnig; hennes ögon voro brännheta. Hon lade sig på sin bädd, gripen ar en hastig håg att sofva bort tiden. Stillheten i huset var henne till hjelp; rummets mörker var henne ock till hjelp; den dotva domningen i hennes sinne inverkade älven: hon föll i en orolig slummer. Hennes händer rörde sig oup. hörligt, hen nes hufvud vände sig hit och dit på hufvudkudden, men hon sof ändå. Innan en lång stund förgått bröto ord fram öfver hen nes läppar, först ett par om sender, men småningom allt flera; småningom, och ja längre hon sof, allt tydligare, i allt längre meningar. Dessa ord tycktes stilla hennes oro, tycktes vagga henne in i en djupare hvila. Hon log — hon var i drömmarnes ti saliga land — Franks namn undföll henne.