Aftonbladet – 22 oktober 1862, sida 2

RIKSDAGEN Inför riddarhusdirektionen uttogos i dag följande poletter: Grefvar. ; . N:r 54 Spens J., ryttmästare. 92 Horn af Aminne CO. C., kaptenlöjtnant vid K. M:ts flotta. Friherrar. N:r 316 v. Stedingk O. L. E., kammarherre. Riddersoch Adelsmän. N:r 1901 Olivecreutz, fullm. frih. Liljenerantz A., stallmästare hos FH. M:t konungen. 1940 C. Tersmeden P. R , kongl. sekreterare. 1999 Falkenstedt A. W., notarie i förvaltningen af sjöärendena. 199 Svinhufvud i Westergötland A. W , major. 1648 v. Bahr C., v. häradshöfding. 1127 v. Walter, fullm. frih. Leijonhufvud B. C. F., major. GARDAGENS: PLENUM. Prestoständot. Under detta plenum helsade erkebiskapen ståndet med följande ord: eHögvördiga stånd! Tvenne är hafva förflutit, sedan vi här åtskildes. Vi äro till nytt, gemensamt arbete åter församlade. Herren vare dervid vår hjelp! Herren upplyse våra ögon med sitt lju:! Han uppfylle våra hjertan med sin kraft! Utan Honom förmå vi intet. Gifver Han sin välsignelse åt arbetet, så varder det lyckosamt. Göre Han det genom sin nåd lyckosamt för det land, hvars barn vi äro, för den kyrka, hvars talan vi föra, för de vigtiga och dyra angelägenheter vi här och i våra menigheter hafva art vårda. Icke varder arbetet alltid för oss ett ljufligt. Det är vida skildt från det vi bäst känna och mest älska. Det skall skötas under det vi äro skilde från våra hem och våra egentliga arbetskretsar. Mången är äfven. skild från sina mnärmaste anhöriga. Och dessutom skall arbetet skötas under mycken menngsskiljaktighet. Om vi med värt arbete något uträtta, ehuru detta kan i den bästa mening vara företaget, är ofta osäkert. Under sådana förhållanden skall mången stund blifva oss tung. Vi få dock icke dra a oss undan. Vi få dock icke låta tålamodet rista, uppmärksamheten tröttna, krafterna förslappas. Vi må med våra bästa insigter och största ansträngningar söka fylla de platser, som vi äro kallade att intaga. Om vi en gång, snart eller sert, från em skiljas, må det om oss kunna sägas, att vi för dem icke voro alldeles obehöfliga eller gagnlösa. Vi veta dessutom icke, om icke våra sträfvanden, äfven när de synas obeydliga och onyttiga, medföra någon frukt. Mången god frukt väser i det förborgade och kommer till nytta, när det minst väntas. Hvad vi deremot med säkerhet veta, är att ett oförtrutet, redligt, besinningsfullt och dock modigt arbete är arbetaren sjelf till nytta. Han kan deraf mycket lära. Hans inre krafter kunna deraf mycket vinna. Och de inre krafterna äro dock de bästa. Icke betyder det så mycket om den yttre, den timliga -menniskan något lider, ja rätt mycket lider och slutligen går under, lott den inre, den andliga blifver allt starkare