Aftonbladet – 18 oktober 1862, sida 2

och lyckade framställning af den förälskade skrifvaren eller hr Uddmans komiska grimacer kunde upphjelpa torftigheten i det hela. Likväl applåderades detta machverk rätt flitigt af åtskilliga amatörer ibland samma publik, son kort förut med välförtjent bifall helsat Emile Augiers på attisk grund spelande och med attiskt salt bemängda komedi 4Giftbägaren4. Till slut gafs för andra gången balettdivertissementet La Varigtet, hvari den nye balettmästaren hr Martin, såväl genom den smak som rådde i anordningen, som genom den synnerliga liflighet och precision hvarmed prestationerna utfördes, dokumenterat sig väl vuxen sitt kall. Såväl hr Martin som somliga i baletten uppträdande sujetter blefvo framropade. — Mindre teatern har ökat sin repertoir med två nya pjeser: En störd lycka, komedi i 4 akter, öfversatt och lokaliserad från tyska pjesen Der Störenfried?, samt Efter balen, komedi-vådevilli en akt, från franskan. En störd -lyeka? framställer: svärmorsmflytande på makars lycka, med något stark färgläggning och sammanträngning i tid, men dock onekligen med påminnelse i mycket med hvad man tyvärr då och då ser i det verkliga lifvet. Stycket öppnas med en täck tafla af stilla huslig frid och lycka. Man hör nämnas att en svärmor väntas i huset och anar, i följd af titeln, genast hvad som komma skall. Aningen slår fullkomligt in. Fra svärmor har blott varit få timmar i huset förrän split och misstro efterträdt fr.den och endrägten. Lyckligtvis ha de unga makarne en gammal vän, som ser hvar roten och upphofvet till det onda är, och som lyekas aflägsna det genom att fästa allas uppmärksamhet derå. Så slutar stycket till både de älskvärda makarnes och publikens belåtenhet. Hr Torsslow, såsom den gamle vännen, och fru Kinmansson, i rollen af ett naivt och älskligt naturbarn, gifva sina partier mästerligt; hr Pousette ses med nöje såsom den äkta mannen. Fru Andersson har här gjort sin debut 1å Mindre teatern i svärmodrens roll. Fru Andersson har många förtjenster, bon ger färg åt allt, hon har en osviklig säkerhet och ledighet, men hon lider af benägenhet att karrikera alla sina karakterer, hvarmed visserligen en och annan applåd förvärfvas, men lika säkert hennes spel och ensemblen skadas. Det är att förmoda att detta manår snart faller bort på en scen, der all sträfvan går ut på vinnande at natursanning. Om efterpjesen är ingenting att säga.