Aftonbladet – 13 oktober 1862, sida 3

SICES Tie SIIPCMA JU OTTAUISTTIEATA 025 VALAR Aäteåle MYRAN man för sanningen, då skarpskyttarne deremot äro stridsmän för friheten. Sanning och frihe: äro ju nåra beslägtade, således presten och skarpskytten icke så himmelsvidt ätskiljde. En an ledning till att begära ordet hade för talaren varit den, att han genom riksdagsmannavärf vun nit erfarenhet i fiågor, som stodo i nära sam band med dem, som här afhandlas. Olämplig: vore väl icke att föreningarne angåfvo sina verk liga behof twi!l behjertande af ständerna, mer skäl vore icke att begära för mycket. Mede kunna ej finnas att fylla alla önskningsmål. Sann är att mycket förbrukade gevär finnas, och de ras utlemnande till exercisgevär torde ej möt: stora svårigheter. Skjutgevären deremot äro a en nyligen fastställd modell, och statens förråde ännu knappa. De innehålla nemligen nu blot omkring 1 , gevär för hvarje man i armen, beväringen inberäknad, då deremot i andr: lände: 3 till 4 gevär för hvar man anses böra finnas. Mycket penningar medtagas redan för nödig: gevärinköp att ersätta förbrukningen, och on statens tillvängär medgifva mycket mera i samm: väg kan här icke beräknas. Hvars och ens ut gift för gevär är ju en utgift blott för en gång: geväret finnes qvar och har värde. Deremo: torde staten böra lemna ammunition, då folket: öfvande i skjutning är en vigtig sak. och inköj af den hastigt försvinnande ammunitionen bli! ver tryckande för den enskilde. Beträffande bidrag till föreningar torde man böra inskränk: sig till önskningar i allmänna ordalag Finna: än tillgångar, möter dock sannolikt svårighet an upptanka ett lätt och nöjaktigt sätt att pröfv: hvilka utgiiter vid de olika föreningarne bord: ersättas. Månne ej kontanta understöd till de olika kårernas eget användande för vissa ändamål vore bäst. En del frågor tycktes nu komm: för tidigt, t. ex. den om beväringeng utbyte mo skarpskytt. Man befann sig ju ännu blott i bör: jan, ehuru en ganska lofvande början till folkbeväpning. Talaren ansåge nödigt att mötet fattade resolutioner, dock tr i form af önsknin gar, icke för mångtahiga. Att få fram den ötver vägande tanken skulle, hoppades talaren, blifv: lätt utan votering. (Bra!) Kapten Nordenfe t såge ingen våda uti att begära mer äl man kunde få. Frivilliges berättigande att deltaga i armens öfningar vore önsk värd; likaså öfvade skarpskyttars beirielse frår beväringsexercisen. Någon slitningsersättnin: ansåg han deremot ej böra ifrågakomma, mer UA aflöning åt öfverbefälhafvare, der sädan derförutan vore svår att erhålla. Trodde rörelsen ej ha gått så framåt som den bordt gör: och att materiella svårigheter dertill varit an ledningen. Detta borde uttalas. Någon kännelom om riksdagsm ns opinion i ämnet kund: man ej ega, då denna komme att bero på d: skäl, som vid riksdagen blifva andragna. On statens förråd af vapen vore för ringa. såsom er talare upplyst, så måste vapen anskaffas. Litteratören Bruhn (från Stockholm) ansåg at: beväringsfrågan borde få anstå. Nu äro bevs ingar och skarpskyttar på sitt sätt täflare, och räflan skadar ej. Åtoge sig skarpskyttarne ai. bland annat, ersätta bevärmgen, blefve skarp skytteföreningarne militära undervisninsanstalte: med beränkliga förpligtelser. Dessutom fördela: beväringen till flera vapen, då skarpskyttarne iiva ett enda. — Såsom upphofsman till försla set om prismedaljer för skjutning. försvarade alaren detsamma, men hade intet att invänd: mot medaljens läggande i lådan och den vunnit kjutfärdighetens utmärkande med en träns el ler på annat sätt; ville hafva skjutfärdighet er känd såsom en vunnen grad inom skarpskytte öreningarne. Någon resolution iafseendeå första frågan ansåg talaren ej böra beslutas, utar vore tillräckligt vunnet om åsigter och önsknin sar blifvit under diskussionen uttalade, för at it dem begrundas, som ega med saken taga be attning. Magister Hed.und föreställde sig att votering, mm den behötdes, skulleske per capita; en hvar? om så önskade, kunde reservera sig, då hav: amn väger hved det kan. Skulle vi till koung eller ständer framställa begäran, finge vi j komma med för många päståenden, men me: ingen vore väl att utan anspråk uttala sin nskningar, hvilka då icke, sådana de ha yu äts, äro öfverdrifna. — Önskade en gemensam nspektör, hvars ledning och stöd många föreningar eftersträfvade. Tillvaron af en sådar verson med åtföljande Lb skulle ryckt app föreningarne, och i den fåfängan att vilje visa sig bra inför konungen eller mönsterherrer låge intet ondt. — Öfverbefälhafvarne hafv; ganska besvärliga platser, och skola ej åtmin tone deras kostnader ersättas, fruktade talärer stt skarpskyutebeväpningen icke bibehåller en: an nuvarande ställting. Dock ansåg talaren at: nverbefälhafvare ej borde tillsättas förr än kä cn ON en bata!jon, men aw det då skull ke ar K. M utan något af kåren upprättad örslag, då K. M. sjelf ätoge sig ansvaret för der versons duglighet, som: erhölle förtroendet. Magister Meijerberg anställde vissa beräkningar fver hvad det skulle komma att kosia staten ,m ständerna villfore mötets önskningar om bi tånd, och kom dervid till den slutsats att upp vflringen blefve föga betydlig. Bevä ingsexerci -ens inskränkning skulle medföra bättre följde: ill billigare pris och såleaes en dubbel vinst. Exercisgevärs utiemnande kostade staten intet — ån af tält och lokaler samt de ifrågasatta frit jernvägsresorna föga. Anslag till instruktörer. ummunition, priser och öfverbefälhatvares kost nadsersättningar blefve ej halsbrytande. Mag. Sohlman erinrade derom att hans yttrande rörande frivilligheten af hr Hedlund blif sit alldeles oriktigt uppfat adt, liksom han i all mänhet tyckte att man vid detta möte talade rätt väl, men hörde illa. Med sin ifran för frivillighetens upprätthållande afsåg han skarpskyttekårernas ställning till staten enligt kongl. brefver af den 8 Mars 1861, hvari regeringen just hade visat sig öm om frivilligheten. Det vore högst lesynnerligt om nu skarpskyttekårerna skulle visa mindre ömhet om denna än regeringen, om man icke från något byråkratiskt Låll, utan ur skarpskyttekårernas egna leder skulle höras ämmor, som fordrade att rätten att uppsätta förslag till öfverbefälhafvare skulle upphäfvas, och mera sådant. utan att ensden ringas e hviskrirg om någon dylik önskan från kronans sida vari förspord. Det är visserligen sannt att, såsom hr Hedlund anmärkt, man kan väsentligen förändia den af det nyssnämnda kongl. brefvet garanterade frivillighetsställningen, och ändock tala om ett slags frivillignet, i det det står hvaroch en hitt att gå in i och gå utur föreningarne efter behag; men fingrar man mycket på frivilhghets principen i sjelfva föreningarnes ställning till staten. så kan man ganska lätt komma till det resultatet, ått man har en hop skarpskytteföreningar, som ha åtskilliga företräden. lönade öfverinspektörer och hefälhafvare och bataljonschefer, slitningspenningar. väl skrifna omständliga reglementen o. 8. v. men som ha ett enda väsentligt fel, det att sakna mansk p. Hvad bevärivgsfrågan anginge, så vore den frå gan för vidt omfattande och på sin närvarande ståndpunkt för 6utredd. för att kunna här med ringaste gågn och framgång diskuteras. Sjelfva den för skarpskyttessken så gynnsamt stämde krigsministern torde behöfva mhemta månyfaldiga upplyspingar och eg: a saken mycken begrundning, innan han kan bil!da sig någon beRR Ar RE ma än RA