Aftonbladet – 13 oktober 1862, sida 3

mot i andra ämnen samfäldta meningar kunde uttalas till den kraft och verkan. hvarje särskilt förening ville tilägga dem Skulle man genom resolutioner vända bestämda örskningar till statsmakterna, så löpte man en bestämd fara. att det man begärde vore på en gång för myeket och för litet. Konjunkturerna vid riksdagen kunde ej på förhand beräknas. Huru blygsamma fordringarne tn vore, skulle de ändock väcka anstöt hos många och å andra sidan skulle det minimum man uppställde kunna vid riksdagen uppställas och åberopas emot dem, som der vilja verka för scken. Kamrer Vougt (från Nyköping) motsatte Big resolutioner, men önskade understöd åt föreningarne, helst i kontanta anslag, lämpade efter deras styrka. Ansloges gevär, ammunition o. 8. v. kunde det mångenstädes blifva förknippadt med ultför stora omvägar och kostnader att förskaffa tl sig hvad man finge på sin del. Hr Blanche. Jag tänkve att när så många aktiva ledamöter af Sverges skarpskytteföreningar uppträda i diskussionen, kunde alltför väl de s. k. passiva inskränka sig till den blott afhöranle afdelningen. Men då frågan gäller en lifsprincip, som är allas, så fann ja; t tillständigt sven för mig att begära ordet för att öppetansluta mig till dem, som tro attskarpskyttekårerua böra, hvad deras anspråk angår, fortfarande vibekålladen ställning, de hittills innehaft. Denna ställning har varit bjudande, gitvande och uppffrande: vi ha för det stora målet bjudit vårt irbete, gifvit pengar och offrat tid, och det är just detta, som djupast rört nationens hjerta och ramkallat dess vältörtjent beundran. Hvarföre å hastigt öfvergifva denna -vackra ställning? År det då så brådtom med att fördunkla den 3slans, som den oegennytiga fosterlandskänslan sprider öfver menniskan och medborgaren ? Jag för min del har icke brådtom alls; iden saken vill jag förbli konservativ i det längsta. Nej, mina herrar, nu bör turen komma till nägon annan eller några andra att bjuda och gifta, ch dessa äro regeringen och rikets ständer. Jag örde nyss en talare betvifla att något i den väsen skulle åtgöras vid riksdagen. Jag tror att ust i den vägen många motioner skola väckas mom riksstånden och 12g vet bestämdt att en iksdagsman efter samråd med sakkunniga per oner ämnar inkomma med en motion, som just -rör det som här blifvit afhåndladt och påyrsadt. ja till och med mera än det, men som får tt helt annat utseende när det kommer från representationen, i sället för från oss. Man skall, ;ag tror det åtminstone, inse våra behot och appfylla våra billiga önskningar, utan att vi, zenom att sjelfva NR dem, behöfva nedstiga rån den höga foster ändska ståndpunkt. jag nyss intydae. Att regeringen icke heller skall bi nerksam tager jag äfven för gifvet, och jag tror att vi lätt kunna spåra tecknen af hennes nit för aken och välvilja för dem, som väckt och hitills und rhållit den. Men skulle, mot all förnodan, de begge statsmakterna göra intet, skulle te icke inse våra behof och gå oss till möte, skulle de helt och hållet vara blinda för denfia -tora sak — då falle på dem allena hela ansvaet, om denna rörelse, denna id, den skönäste i vårt land, sjubker och dör i sjelfva blomman if sin välmening, i fulla styrkan äf sin patrioism! (Lifhgt bifall.) Sedan diskussionen förklarats slutad,uppästes en ingången skrifvelse från öfverbealhafvaren för Linköpings skarpskytteföre: ning, löjtn. Riddersted. Derefter eamman-attade ordföranden den föregående diskusionens hafvudgrunder, hvarefter, i fråga om propositioner en mellsndiskussion uppstod, wari deltogo hrr Sohlman, Nordenfelt, Meierberg, Brubn och Pallin. Följden blef, ut genom votering bestämdes. att resolutioner skalle affattas, uttryckande önskingarne hos flertalet af mötets deltagare. Derefter skreds till afgörande af de särskilda yrkandena, hvarvid resultaten blefvo ie vi redan i vår första redogörelse (i redagsbladet) omförmält. De voro förklaanden att understöd från staten t skarpkytterörelsen uu vore önskligt 1 form af: 1) Ett mindre antal mälskjutningsgevär åt te olika föreningarne. 2) Exercisgevär. 3) Ammunition. 4) Aflöning till instruktörer. 5) Anslag till skjutpriser. 6) Befrielse från veväringsexercis tör tillräckligt ölvad skarp. -kylt. 7) Fria jernvägsresor vid truppsamoc: ndragnvingar. 8) Lån af lämpliga statens okaler. 9) Tillstånd för skarpskyttar, som å önska, att deltaga i armåns ölningar. D-remot biföllos icke förslagen att utrycka önskningar om ereättning åt öfversetalhafvaren och om lån af tält; icke hel: er om lämpligheten ef en öfverinspektörs nställande. Såsom man torde erinra sig, inlade Stogwolmsombaden, frih. Stjernstedt samt hrr Blanche och Sohlman, en protest mot beslutet at fatta formliga resolutioner och anhöllo tt mötet ef akming för en så stor fkarpkylteförening tom Stockholms, måtte vid warje publicerande af nämnde resolutioner ga denna protest, innebäran?e en erinran erom att, då så många föreninger allsicke sore representerade och de närvarunde om wudens antal icke stode i den allraripgarte umliga proportion till antalet medlemmar vom de respektive föreningarne, dessa reolutioner icke kunde på något sätt åbero: as såsom uttryckande opinionen hos fleralet af svenska skarpskyttar. säg Mägister Metjerberg afgaf enahanda reser: vation, men endast å egna vägnar. Bebandlingen af första frågan hade medagit hela förmiddagen första mötesdegen: Vi redogöra i mörgon för diskässionen i yfriga punkter. NO FR