Aftonbladet – 11 oktober 1862, sida 3

men när min ibärdiga ringning slutligen bragte honom till porten, tycktes han med -öfverraskning känna igen mig, och mumlade för sig sjelf: skall han så snart ge sig åstad igen?4 — För min del hade jag aldrig sett den portvakten förut, lika litet som jag varit i hotellet här någonsin; men karlen var gammal och tyektes icke vara vaken riktigt; hans ögonlock höllo liksom på att falla ihop på nytt, så snart han hade hunnit öppna porten. Som här icke var någon tid att förlora, hvarken i sällskap med honom eller någon annan, hastade jag utan vidare samtal upp till ministerns våning. Hans excellens har gått till sängs, och jag är viss på att han icke väntar erX, svarade kammartjenaren, när han öppnade vid min otåliga bultning. Det var en ung karl af lifligt utseende, alldeles okänd för mig; men ändå betraktade han mig med samma blick af bekantskap och öfverraskning, som portvakten nyss förut; och han skulle utan tvifvel ha ställt på mig ett halft dussin frågor, om jag icke hade hejdat honom med min begäran att genast blifva anmäld hos hans excellens. Medan han gick -in att anmäla mig, tog jag fram min vattentäta väska, föratt hafva tenndosan i ordning. Denna var mig välbekant sedan gammalt; men när jag nu betraktade henne närmare, vid lampskenet, märkte jag att sigillet, som ambassadörn hade satt på henne i min närvaro, var borta. Dosan kunde öppnas obehindradt, och jag öppnade henne i full förtviflan; men i stället för ambassedörns hemlighetsfalla och vigtiga bref, för hvars framskatfande jag hade ansträngt mig valt och dag, och som jag hade blifvit älagd att endast lemna omedelbart i franska krigsministerns egna händer, fann jag två exemplar af Gazette de S:t