Aftonbladet – 8 oktober 1862, sida 2

hennes gestalt och hennes drägt. Hon gic några steg framåt grinden, stannade, drog ned slöjan öfver ansigtet, liksom den klara morgon:olen hade besvärat henne, skyndade derefter ut på vägen och gick åt norr med en sådan brådska, eller kanske till följd af en sådan tankspriddhet, att hon ej ens kom ihåg att stänga gårdsporten efter sig. Mrs Lecount sprevg upp från stolen, medan hon under några ögonblick tvekade om hon verkligen såg rätt. Hade det tillfälle, som hon förgätves hade grubblat på att med list kunna skaffa sig, verkligen nu af sig sjelf kommit? Hade ödet slutligen blifvit henne i alla afseenden gynnsamt, sedan hon så länge blifvit besegrad deraf? Det var intet tvifvel om att, efter talesättet, lyckan bade vändt sigt. Hon tog hastigt hatt och mantilj och begaf sig till North Shingles, utan en enda minuts dröjsmål. Mr Bygrave ute på hafvet, miss Bygrave utgången för att promenera, mrs Bygrave och pigan hemma, och båda två lätta att bedrega; detta var ett tillfälle, som ej fick försummas, det vore tvärtom allt skäl att våga försöket, om ock med någon fara. Denna gång var porten lätt att öppna; ingen h de åter riglat den efter miss Bygrave. Mrs Lecount tillslöt den varsamt efter sig, lyssnede ett par ögonbliek i förstugan och hörde tjenstflickan skramla och syssla i köket med sina pannor och skålar. Om min lyckliga stjerna skulle föra mig direkte till miss Bygraves rum, tänkte hushållerskan under det hon tyst smög sig upp för trappan, så torde jag kunna leta mig fram till hennes garderob, utan att någon menniska får se mig. j Hon för:ökte att öppna den dörr som hon hade straxt till höger då hon kommit uppi för trappan. Men den nyckfulla lyckan ha