Aftonbladet – 8 oktober 1862, sida 2

nat derutinran till den grad misslyckas, alt 1 han gjort dem båda vindögda, och lika,q märkvärdigt är det att både fofsjungare och f kritikaster blundat för en så stor brist, som endast behöfver du ekas för alt nödvändigt blifva erkänd. Till och med den iöfrigtså fulländade Venusbilden är ej helt och hållet fri från en släng af skelögdhet, eburu i den endast vid en noggrannare examinering I bemärkes. i Ett annat skulpturarbete, som under exå positionens fortgång tillkommit, är af ungefär samma anledning, som de nyssnämnde, ett föremål för stridiga omdömen. Det är, utfördt af en signor Monti och föreställer ett: af turkiska harems qvinnor, en georgisk, ; 4 skönhet, som, nyss uppsligen ur ett bad i. Bosphoren, ligger smäktande lutad på en. ottoman, omgjuten af den nedgående solens : strålar. Toffeln har glidit af den lilla foten! och en genomskinlig, sid slöja faller i lätta veck från hufvudet ned öfver kuddarne, i: hvilka hennes rand: de men smärta former; hvila. För att fullt åskådliggöra sin idå har konstnären placerat bilden i ett glaskabinett,: som endast från ena sidan är öppet för åskådaren. På den motsatta sidan är anbragt en. kulört glasruta, genom hvilken dagen faller in öfver bilden och härmar strålarne af den; efter en varm sommardag nedgående solen. Huruvida konstnären eger rätt alt använda: ett dylikt medel för att höja effekten, är hvad man disputerar om. En tom, onödig dispyt; ty ingen kan se konstverket utan att; beundra det. I En också mycket omordad staty är Magnis Reading Girl?, en flicka, som i bara linnet i sitter på en säfstol, djupt försjunken i läs-j ding af en italiensk författare. Det är ej endast som konstprodukt denna bild blifvit; föremål för så mycken nyfikenhet, utan ätven derföre att det anses vara en trogen af; bildning af Garibaldis dotter. i Romerska gården, ett litet modernt skulp-! wurmuseum, är otvifvelaktigt en af de mest lockande på hela expositionen. Också är den dagen igenom fullproppad af åskådare, som ; ej tröttna på den konstojutning här erbjuder i sig. Den första statyen till höger är den lybiska Sibylla?, stödjande sitt hufvud med högra handen och hållande den vensira på de sibyllinska bladen. S: arentiry cket i blick och anlete är så underbart att man förvånas öfver möjligheten att framkalla så mycken tankeexpression ur det döda marmorblocket. Midemot på vensira sidan sitter Kleopatra?, halft tillbakalutad, med hufvudet stödt på högra handen och ormen ringlad omkring venstra armen. Hon är ej altbildad med denna vällusifalla skönhet, i hvilken man är van att tänka sig henne. Ansigtet afspeglar ej obundna lidelser och svikna förhoppningar, utan lugn, beslutsamsamhet och sjelfbestämning ; dragen tillhöra den rena egyptiska skönhetsty Pa som var beprisad långt innan grekernas Venus uppsteg ur vågorna. — Båda dessa statyer äro af amerikanaren Storey. Derefter komma fyra vackra arbeten af en annan amerikansk konstnär i Rom, Mozier. De äro Esther?, Jephtas dotter?! ? Ruth? och ?Wept of Wish tonWish. Motivet till den eednare finner man i en af Coopers romaner, om jag ej missminner mig, på svenska öfversatt under titeln: ?Wish-ton-Wish klagan?. ?Wish-tonWish? är namnet på en dal i Amerika, der puritanerna först anlade en koloni. ?Weptone?,: den begråtna, kallades ett barn, som af indianerna stals från hennes föräldrar. Hon växte upp bland vildarne, insöp deras känslor af hat mot de hvita männen, och blef så fullkomligt till hela sin karakter en indianqvirna, att hvar hon uppträdde med sin båge, sin pil och sin skalperknif, var hon en skräck för de hvita. Till slut blef hon dock af dessa gripen och förd som fånge till eamma hus, som varit hennes barndomshem. Minnena från våra första stunder äro de som längst stanna qvar. De vissna, nedtrampas, ölvermyllas, men spira åter upp vid den minsta stråle, och när modren råkade att sjunga en af de sånger, vid hvilka bon fordom vyssjat barnet till sömn, vaknade med ens hos den förvildade qvinnan alla minnena af hennes länge för gätna barrdom, och det är i detta ögonblick, då Weptone? lyssnar till sång, som skulptören afbildat henne. ARLA ————LAKLAAYVYI VOR Verldsexpositi onen hear i dessa dagar mistat ett föremål, com för en mängd godtrogna och nyfikna menniskor hade en mer än vanlig lockelse. På en liten gård i östra annexet stod nemligen en kolpelare, på hvilken var ett fyrkantigt hål med ett galler för, och innanför detta i en glasburk en groda. Denna bief funnen, så berättas det, i Mars månad detta år, 600 fot under jorden i ett kollager, der hon skulle hafva legat inbäddad i årtusenden. Onekligen var detta något högst intressant; och det var ej underligt att man var angelägen exponera detta slående bevis på vär civiliserade tids uppfinningsförmåga. Hade den stackars grodan haft det ensligt och dystert dernere 4djupt under jorden, så fick hon det nu desto muntrare och trefligare på ex-: positionen, der hon dagligen kunde påräkna j: en 30 å 40,000 visiter. Svårligen kan man tänka sig något mera komiskt än det var att se alla dessa tusentals mer eller mindre imperntinenta ansigten, med uppspärrade munnar och rynkade näsor titta in i gluggen. Grodan höll emellertid alltid god min och glodde stinnt tillbaka; ty hon hade, sanningen att säga, ej annat att göra. Till slut måste hon dock ge måste hon dock ge tappt och afsomnadel och afsomnade