Aftonbladet – 4 oktober 1862, sida 2

— Stockholms skarpskytteföreninghade i går afton urtima möte ånedre börssalen för attöfverlägga och besluta huruvida föreningen skulle sända ombud till det möte af deputerade från skarpskytteföreningarne i riket. som blifvit utlyst af styrelsen för Örebroföreningen, att hållas i Örebro den 8 innevarande Oktober. Styrelsens ordförande, frih. J. W. Stjernstedt lemnade en kortfattad öfversigt af hvad som blifvit från Stockholms skarpskytteförenings sida vidgjordt, då tillörene fråga varit väckt om ett möte sådant som det nu ifrågavarande. Sedan numera en bestämd inbjudning blifvit utfärdad och öfverläggningsämnen uppställda, hade styrelsen ansett frågan ha kommit på en annan ståndpunkt än tillförene och derföre beslu tit hänskjuta frågan huruvida ombud böra skickas eller ej till föreningens egna medlemmar vid nu utlysta urtima möte. Sadelmakaren Fredholm hemställde huruvida man icke borde öfverlemna åt styrelsen, som enligt stadgan har rätt att träda i förbindelse med andra skarpskytteföreningar, att besluta i ämret och utse ombud om den funne sådant lämpligt. Auditör Blanche förklarade sig ha tilhört deras antal, som, då fråga om ett allmänt skarpskyttemöte förut varit å bane, ansett den vara för tidigt väckt, men att frågan nu kommit på en annan ståndpunkt. Han förbisåge icke att Stockholms förening, som egde en organisation, under hvilken den gått framåt och blomstrat, mindre än andra kände något behot af ett sådant möte, som det föreslagna, men förhållandet vore annorlunda med de mindre föreningarne, som önskade sluta sig tillsammans för att vinna erforder-; lig styrka. Talaren ansåg att Stockholms förening icke borde undandraga sig attidetta deras sträfvande medverka och tillstyrkte. deriöre att ombud häriirån afsändas till: Örebro. Magister Sohlman bekände sig ha hyst: icke ringa tvekan i afseende på lämpligheten och önskvärdheten af ett skarpskyttemöte, enär ett sådant, om det icke blefve af någon beydenhet, ofelbart skulle! skada istället för att gagna den stora fosterländska saken. Om skarpskyttesaken för närversnde intoge en aktnivgsbjudande ställning, så hade den ernått den genom handling. — Det tillkomme statsmakterna att ådagalägga i hvad mån de skattade den hänförelse, den beredvillighet till uppoffrinj sar och det nit, som uppenbarat sig i denna rörelse och fört den tramåt. Skarpskytteföreningarne hade hittills endast talat genom handling; de ha icke uppställt några Jordringar till statsmakterna, utan i stillhet jort hvad de sjelfva kunnat åstadkomma. De utgöra sjelfva talande argumenter i den stora folkbevänpningssaken. hvilka icke kunna i