Aftonbladet – 4 oktober 1862, sida 2

— I Jönköpingsbladet läses: Vårt samhälle har lyckligen undgått en hotande fara, som säkerligen för de flesta gått dem ovetande öfver deras hufvuden, och dock gällde det ingenting mindre än ordningens omstörtande, vamhällbandens upplösning, anarki, röd republik, ... ja hvem vet hvar det stannat om ej ofoget blifvit stäfjadt i sin linda. Våra läsare torde påminna sig att bland vid landtbruksmötet å Strömsberg prisbelönta industrialster befunno sig käppar och pipskaft tillverkade af handlanden V. Berglund i Jönköping; nå väl! dessa käppar och pipskaft voro af oäkta börd, foster af laglöshet, sjelfsvåld, trots mot all bestående ordning, i det hr B:s burbref icke innehåller ett ord om rättighet att tillverka käppar och pipskaft. Tilllycka för hrr prisdomare hade ingen aning härom; ty oaktadt de endast hade att se på varornas beskaffenhet och icke behöfde fästa sig vid sättet för deras tillkomst, huru obehagligt skulle det icke ha varit för lojala män att genom sin hallstämpel sanktionera samhällsupplösande läror, anarkiska tendenser, riksvådliga tilltag. Icke dessmindie var det gifvet, att äfven deras omedvetna godkännande häraf var egnadt att gifva yttexligare fart åt laglöshetstillståndet; ett tillstånd så mycket betänkligare då man besinnar hvad slags artiklar det här handlade om. Med pipskeften var det kanske icke så farligt: de tillhöra det stationära partiet, och om de någon gång skulle bete sig hufvudlöst, så uträtta de dermed nättopp ingenting, hvarken ondt eller godt; men med käpparna var det så mycket värre. De höra till rörelsepartiet, föra ett kringstrykande lif och hafva, äfven frambragta ji äkta ASKER ng svarfstol, en synnerlig håg att olofa dansa på andras ryggar: hvad skulle icke då dessa illegitima batarder allt hafva kunnat taga sig till, de som tillhörde den redan i födseln förskjutna pariasklass, ur hvilken samhällets olycksbarn förnämligast rekryteras! ... Situationen var sannerligen kritisk Lyekligtvis har en mild försyn ännu icke tagit sin skyddande hand från vårt samhälle. Såsom oftast begagnande sig af små medel för vinnande af stora ändamål, uppväckte han en vebörligen privilegierad svarfvares nit. Denne, sporrad vid tanken på att här så mycket mindre vore någon tid att förlorat som regeringen, — beklagligen lyssnande till några utopisters ihåliga fraser om alla menniskors rätt att försörja sig med hvad lofligt arbete som helst, och annat dylikt snack som faller likt såpbubblor för den högre mästarevishetens pröfning — gjort mine af att vilja taga sig det orådet före att tta yxan till roten på de välgörande skråförfattningarna, — denne, sade vi, skyndade att anmäla saken för allmänna åklagaren, som sin pligt likmätigt genast instämde lagbrytaren för rådsturätten, der den sistnämnde blet för sitt tilltag dömd till 20 rdr böter. Så stäfjades den vidtutseende revolutionära rörelsen i sitt första utbrott; faran är öfver; vi kunna åter andas fritt: ordningen är återställd, samhället är räddadt!