Aftonbladet – 4 oktober 1862, sida 2

af uppoffring, som finnes, och vädja der-in igenom på det kraftigaste till dem, som! skola stifta lag, huruvida de å sin sida hajv något intresse för folkbeväpningens sak. in Går man öfver på parlerandets område och ia uppträder såso.n petitionärer, så vore fara:b värdt att den aktoingsbjudande ställning för ia loras, som nu till och med imponerar på in dem, som icke äro vänner af folkbeväp-! ningssaken. Men det kunde också vara äfventyrligt att lemna saken helt och hållet I åt sitt öde, då debatter kunna ifrågakomma om sådana ämnen, som de i programmet upptagna. Inläte man sig t. ex. på att vilja jg fatta några beslut om det understöd, som is statsmakterna böra lemna saken, så äfven-dc a k tyrade man att antingen begära för litet eller för mycket — hvilket i förra fallet skulle skada derigenom att man skulle för-S klara att mer icke kunde beviljas, då skarpt skyttarne sjelfva icke begärt mera, och i! sednare fallet derigenom att man kunde an! ses uppträda med pretentioner, som vorelCc öfverdrifna. Talaren tillstyrkte alltså af-lv sändande af några ombud, om ej för annat så åtminstone för att erinra de närvarande l! alt de representera en minoritet af förenin-q garne i landet, ifall detta blir fallet, såsom! talaren mycket befarade, och att de derföret borde afbäålla sig från fattande af någrajs formliga beslut. t Hr Blanche delade icke den föregående ta1 larens farhågor för möjliga olägenheter af mötet. Det utgjorde ju endast en mycket ! vanlig förberedande behandling at en an-ji gelägenhet, som skall blifva föremål för statsI makternas pröfning samt dessutom en ytt-j: ring af ett vaknande socialt lif. Ordet kan: ännu ganska väl behöfvas för alt hålla saken uppe och föra den vidare framåt. Om! Stockholm uteblefve vid mötet, kunde detj! lätteligen tydas såsom stolthet eller högmod j! derföre att förslaget utgått från en lands-! ortsstad. Talaren trodde att man kunde js skicka ombud utan all farhåga för resulta1 terna af mötet. : Löjtnant Mankell instämdei hvad magister ! Sohlman yttret. Äfven han trodde att mö-! tet blifvit aldeles för tidigt bragtå bane och: innan något verkligt behof derat gifvit sig i tillkänna. Han befarade också derföre, attl: det kunde blifva af ringa betydelse. Dervid hade dock ingen våda varit, om man inskränkt sig alt öfverlägga om föreningarnes inre an: gelägenheter, men då Örebroföreningen uppställt såsom öfverläggningsämnen frågan om föreningarnes ställning till staten och om åtagande af ytterligare förpligtelser utöfver dem som man redan iklädt sig genom attinrätta sina stadgari öfverensstämmelse med kongl. förordningen den 8 Mars 1861, så blefve saken vida tänkvärdare. Derföre och då det möjligen kunde anses såsom en förnämhet å Stockholmsföreningens sida om ombud der ifrån ej sändes, så förenade han sig i förslaget att några tå deputerade böra härifrån afgå till mötet, och ansåg han icke olämpligt om dessa deputerade erhölle till uppdrag att afböja hvarje resolution angående första och andra punkterna i programmet. Hr Männich ansåg äfven mötet för tidigt beramadt då ekarpskyttesaken ännu vore en alliför epäd planta för att den ej lätteligen skulle kunna skadas genom oförsigtig och ovarsam behandling. På enahanda skäl som hrr Sohlman och Mankell ansåg han likvälj alt, så som sakerna nu stode, ombud härifrån borde sändas, med det uppdrag i afseende på de båda första punkterna i proerammet som hr Mankell entydt. Hr Ekgren förmälde sig ha hyst och fortfarorande hysa så stor betänklighet i afseende på lämpligheten af det utlysta mötet, att han bade svårt att i likhet med föregående telare, som i hufvudsaken hyste samma åsigter, komma till det resultat att ombud borde härifrån afsändas. Han ville likväl icke motsätta sig det väckta förslaget derom, men sökte genom en grenskning af de särskilda frågorna i Örebroprogrammet visa att eaken icke hade någon båtnad alt vänta af dessa frågors behandling vid ett allmänt ekarpskytltemöte. Iafseende på de båda första frågorna utvecklade han något närmare de skäl till betänkligheter, som hade blifvit mot dem af föregående talare vidrörda, fästande han sig isynnerhet vid den våda för hela rörelsens lifsprincip, frivilligheten, som kunde uppstå derigenom att man ifrågasatte åtagande at ytter ligare förpligtelser till dem, som föreningarnes ledamöter redan iklädt sig, då d åtaI git sig ett vid hotande fredsbrott eller inträffande krig tjenstgöra på konungens kallelse under obestämd tid och dervid ställa sig under krigslagarne. I afseende å dej båda sednare frågorna, om föreningarnes inre organisation och om rörelsens utbredning på landsbygden, trodde talaren att båda delarne berodde i så väsendtlig grad på 10 kala förhållanden, att ett försök att åstadkomma någon likformighet i andra delar än der den redan finnes skulle snarare skada l: än gagna rörelsens utveckling. Friherre Sljernstedt trodde att den späda planta, som skarpskytterörelsen i början var, nu visserligen blifvit något starkare, men att den likväl ej vore så stark, att det ej vore angeläget att hon befrias från ogräs, som kan vilja uppväxa omkring henne. Man borde derföre icke försumma att bevaka sakens bästa vid ett tillfälle der det möjligen kan ifrågakomma: att olämpliga förslag väckas. Stockholms skarpskyttar, som tillhöra en förening, hvilken gått framåt, veta på hvad sätt denna framgång åstadkommits och hvad som för dess betryggande ännu behöfves. De böra icke undanhålla andra upplysningar härom. Vigtigare vore dock den väckelse för nationalandan, det bevis på fortfarande lit och intresse för saken, som sådana möten som det föreslagna kunde utöfva och det ioflytande på statemakterna, som: derigenom kunde åstadkommas, hvarföre talaren tillstyrkte ombuds -sändande då nu ett möte I hlifvit ntsatt ehurn han hekände att han !i1