Aftonbladet – 1 oktober 1862, sida 3

I och öppnade derefter dörren för henne, emedan hon åter ville gå upp i sitt rum. Det låg ett uttryck af oförfalskadt deltagande i hans ansigie, då han visade henne denna lilla uppmärksamhet. Han var en lösdrifvare, en bedragare; han hade lefvat ett värdelöst, ytligt, föraktligt lif — men hans hjerta var dock menskligt och hon hade hos honom väckt en känsla af medl:dande, som till och med en iodustririddares sjelfföraktliga lif ej bade förmålt att ulldeles förstöra. Jag ger tusan frukosten!? sade han, då tjenstflickan kom in för att emottaga hans befallningar. Gå straxt till värdshuset och säg till att jag om en timme vill hafva hästar och vagn utanför min port. Han gick ut i förstugan, ännu besvärad af en sinnesoro, som var fullkomligt ny för honom och röt åt sin fru häftigare än någousin: Packa in kläder åt oss för en veckas resa och låt det vara gjordt om en halftimmel : Sedan han hade utgifvit denna order, gick han åter in 1 frukostrummet och betraktade det halidukade frukostbordet, på en gång retad. och förvånad öfver sin störda aptit. Hon har min själ förtagit mig aptiten, sade han för sig sjelf med ett tvunget skratt. Jag. skall försöka hvad en cigarr och en liten promenad i friska luften förmå uträtta. Hade han varit tjugo år ybgre, så skulle dessa tvenne medel ej hafva lyckats. Men hvar fisns väl den man på andra sidan femtiotalet, som af en yttre våtryckning låter verkas en revolution isin inre menniska? En stunds promenad och ombyte at vistelseort återgaf kartenen hela sia vanliga sinneskraft. Hans cigarr smakade honom ånyo förträffligt och han betänkte med odelad uppmärksamhet den beslutade afresan från Aldborough. Några minuters eftersin