Aftonbladet – 30 september 1862, sida 3

att en fullkomlig ersättning för den furste vi förlorat ej är att förvänta, och att under hotande utsigter i en mörk framtid stora skole uppstå, ehvad beslut rörande tronföljden rikets ständer än kunna fatta. Om detta erkännande å ena sidan är ett stort offer åt den försvunne arfvingen af E. M:ts tron och den saknade älsklingen af E: M:ts folk, innebär det å andra sidan en sanning, full af nya bekymmer för konung och fosterland. . Vi ihågkomma vår bestämmelse att efter möjlighet afvända de förra, under det våra blickar i denna stund tillhöra de sednsre och framtiden. Hvem skall, närmast efter E. M., intaga Sverges tron? Detärdenna fråga, som, vigtig för E. M:is hjerta, vigtig för fosterjordens öden, E. M. äskar af oss besvarad. Efter jemförda öfvertygelser, efter aflägsnande af alla enskilda afsigter, och med en synpunkt, efter allt menskligt begrepp fattad, och på rikets yttre och inre förhållande fästad, har utskottet icke förgätit att det har medborgares förtroende att motsvara och efterverldens dom att uppbära. Det har, kanhända, att frukta en förebråelse — af de förra för ensidighet, af den sednare för misstag. Men vi skynda att med fredade samveten besvara E. M:ts nådiga framställning: Hvilken af de fyra ifrågavarande prinsar är i Sverges närvarande belägenhet den tjenligaste till dess tronföljare? Och visa ledning E. M. sjelf behagat lemna utskottet, har varit för detsamma en tillräcklig grund att derpå bygga bestämmandet af dess underdåniga yttrande. Svenska nationen är, i dess förhållande till utrikes makter, ställd i den belägenhet att, med en urgammal kärlek till sitt ofta skakade sjelfbestånd, nu mera sväfva i en ständig ftuktan för ett större eller mindre beroende at de trenne makter, som hafva öfvervigten i Europas öden. Inom moderjordens sköte äro utkastade frön till oordningar, som kunna blifva äfventyrliga i en framtid. Korttänkte eller illasinnade medlemmar af samhället underhålla missnöje och ståndshat. De beräkna icke, under beredande af egna afsigter, de vådor, hvarmed de hota deras fädernesland. I en så brydsam ställning, der en regent har utländskt inflytande att motväga och inhemska oredor att afböja, huru erfaren och öfvad bör ej den arm vara, som fattar styret, för att inför trotsande och mäktiga folkslag upprätthålla rikets anseende, inom dess gränser gifva lagar och författningar deras helgd och i alla styrelsens grenar sprida den kraft och energi, som håller förstöraren af både yttre och inre frid på afstånd? Till hvad mer eller mindre grad de af E. M. framställda furstar redan utvecklat eller framdeles skulle, som konungar i Sverge, ådagalägga dessa egenskaper, vågar ej utskottet afgöra; men det skall kort och oförbehållet yttra hvad det tror sig hafva skäl att förmena. Lika med hvarje rättsinnig medborgare skulle utskottet: uppriktigt önska Sverges förening med danska väldet, åtminstone med Norge. Hastigast skulle denna förening förmodligen vinnas genom H. M. danska konungens val till rikets tronföljare; men att detta sätt skulle blifva det säkraste, varaktigaste och fördelaktigaste, vågar utskottet icke hoppas, och har i denna förmodan hufvudsakligen blifvit styrkt genom de grundliga skäl E. M. sjelf i nåder behagat utskottet meddela. Vare sig fördom eller ett rotadt minne af: lidna förolämpanden, är det utom all tvetydighet att äfven den bästa danska konung skulle i långligs tider af svenska folket svårligen blifva älskad och lydd. Det skulle tro sig dömdt till ersittning af ett annat rikes förlorade krafter, orättvist inkräktadt eller förrädiskt såldt under ett ok, till hvilket det eger ett medfödt hat. Man skulle snart börja inse att i en förening med större del af danska området än Norge, skulle under jemnt stridiga intressen fördelarne blifva Danmarks, olägenheterna Sverges. Dessutom har utskottet den fruktan, att denna plan ej skulle kunna mogna till hastig verkställighet utan vådlig ovilja från våra mäktigaste grannar Ryssland och England. Med fästad uppmärksamhet på hans durchlauchtighet administratorn af Oldenburg, prins Peter Fredrik Ludvig, har utskottet ej lemnat ur ögnasigte dess slägtförbindelse med E. M:ts hus, ej heller det vidtfrejdade anseende, han njuter som ett stort efterdöme för Europas furstar, i konsten att regera; men, utom de af E. M. meddelade upplysningar om kejsar Napoleons tänkesält, i anseende till ett val ur detta hus, har utsko:tet äfven deremot funrit talande att den ene af förenämnde furstes söner är i rysk tjenst samt svåger med H. M. kejsaren, och beträffande den andre, saknar utskottet all tillförlitlig kännedom om hans skicklighet till regent, Nära 56 år nalkas administratorn sjelf den gräns naturen en vanlig menniskoålder föreskrifvit; utskottet skulle således icke våga kalla försigtigt ett val, hvarigenom riket lätt kunde återkastas till en tronledighet, vid hvilken Ryssland, med förökade anspråk, torde använda en inflytelse, hvars aflägsnande bör vara ett af svenska folkets heligaste föremål.