Aftonbladet – 22 september 1862, sida 3

hans danska majestät, efter erhållen öfvertygelse i att ej sjelf hafva kunnat väljas, helst af alla synes böra önska till sitt grannrike Sverges framitida konung; att hans lynne synes lofva oss helgd för våra lagar, och hans ointresserade belägenhet -slörsta möjlighet till fullföljd af det neutrala system i afseende på Frankrike och England, hvil; ket åtminstone numera är för Sverge det enda naturliga; och ändtligen att om den stora och I vigiiga afsigten af Sverges och Norges förening kan ernås på ett sätt-att den förblifver varaktig, synes utvägen dertill i mitt sinne möjligare genom en för den stolt: norska nationen icke frukind och icke okänd prins, än genom en som kunde befalla eller en som skulle vilja tvinga den att blifva svensk. Emot denne furstes val talar i mångas sinne, och icke utan skäl, att han icke är militär: en egenskap, som visserligen i Sverges närvarande ställning skule synas mer än någonsin hos dess tillkommande regent behöflig. Men denna egenskap säges äfven alldeles saknas hos hertigena af Oldenburg, hvars utväljande jag för min del ansett för det rimligaste, näst her igens af Angustenburg. Jag vet då ej om detta enda skäl skulle böra göra begges val lika och på ett befallande sätt förkastligt. Att gissa någonting inuti en viss framtid tilltror jag mig visst icke; men, under omöjligheten att deruti RR torde det e; vara olofligt att äfven så mycket tro på möjligheten af det slags framgång åt kejsar !sapoleons vidsträckta planer, hvilken ganI ska länge kan återhålla vår mäktigaste granne ifrån våra kuster. som på fruktan att denna granne genom ödenas vändningar skulle likasom lösgifvas till vårt förderf. Att åter i afseende v hertigen af Augustenburg låta gälla de skäl. vilka han sjelf under sitt samtal med H. M:ts eskldkede emot sig anfört, och att utan förrin gande af det kloka och ädla i deras uppgifvan de af honom sjelf, likväl deraf draga den glutsats, som skulle denne furste icke i sitt lynne ega den grad kraftfullhet, som Sverges belägenhet synes kräfva, anser jag för min del visserligen lofligt, men icke så säkert, att en bestä tanke derpå kan byggas. Anekdoter gifvas äfven, som skulle synas bevittna motsatsen. Men under ett villigt erkännande att vi ej med tillräcklig kännedom kunna härom döma, vågar jag yttra den tanke att det sannolikt länge lärer endast till en viss grad bero af ka sjelft, om den passiva kraft, som ligger i kloka och fasta, men evasiva beslut, kan blifva tillräcklig för dess sjelfbestånd, eller om verkligen härtillskall erfordras den verksammare och mera tilltagsna, som bjuder hindren spetsen och nedslår dem. Jag tror, för att ej dölja något som af mig anses för sanning, att varaktigheten af Sverges sjelfbestånd står i vida mindre sammanhang med det tronföljareval, riksensständer nu kunna göra, än med styrkan af kejsar Napoleons statssystem utom Skandinavien; och att så vida detta system eger den styrka som hans snille, är det för hertigens af Augustenburg val som de visti gaste skäl, i afseende på Sverges inre och xv!tre säkerhet, och mot detsamma som de minst x:igtiga inkast sig framställa. Då klokheten synes fordra att äfven slutligen i betraktande må komma den frågan, huruvida hertigen af Augustenburg skulle kunna förmås att emottsga tronföljdsrätten, så bör jag tillstå att densamma ej genom annat än en afvägning af sannolikheter kan afgöras; men jag tillstår tullika att mig synas sannolikheterna starkast för erhållandet af NR svar, oaktadt H. H:s skrifvelse till H. K. M:t är nekande, och oaktadt konungens beskickade till honom både officielt och enskildt yttrat sig ej efter sin kännedom kunna döma. huruvida hertigen, efter ett af rikets sic: verkstäldt val, skule vara beredd att mottaga deras anbud. Jag hemtar dessa sannulikheter så väl ur sjelfva denna, efter mitt sätt att e, med vanlig klokhet författade skrifvelse, som ur den otficiella berättelse H. M:ts I beskickade i underdånighet afgifvit. Hela tojnen i det förra synes mig ej röja annat än eu underkastande under omstär digheter, som af H: H. icke bero. Han finner GÖRA ed och alla erkänslans pligter fästad vid Hans Danska Maj:t. Dessa äro för en dygdig man tvingande. Han ; vet att planen af de tre nordiska rikenas förening hindrar hans val, och att danska hofvet redan vändt sig till H. M., att denna plan är till Hans Danska Maj:ts förmån gynnad af fransmännens kejsar . Han yttrar, att han och hans familj då icke mer kunna komma i betraktande; och i följd deraf, att han bör inskränka sig inom tacksamheten för Hans (svenska) Maj:ts godhet: alltsammans, i mina ögon ej annat än uttryck blott af omständigheternas tvång. Han slutar med dessa ord: Ehurudant nationens val än må blifea ta. m. Dessa ord innebära åtminstone föruseendet af omständigheter, möjligen sådana att nationen ibland flera kunde välja honom. Tonen är således öfverallt i detta bref fullkomligen värdig, men derjemte fullkomligen passif; ingenstädes igenfinner jag ett skäl, som kunde sägas hemtadt ur H. H:s egen böjelse och tänkesätt N.r jag härmed sammanlägger följande H. H:s ord (se konungens beskickades berättelse) sedan han ha-!; erhållit Hans Danska Maj:ts svar: Konungen ww ycker sig föga och bestämmer intet i det ämne jag öfverlemnat till hans afgörande; mina grundsatser trogen, fortfar jag att ingenting besluta honom förutan; och när jag ytterst härtill lägger, att H H., uppå konungens beskickades fråga om han efter förut varande vackra förebud skulle nödsakas med föra ett afslag endast och mycket rn svarade: Catt han skulle skrifva till H. M. och samma afton lemna sitt bref till hr Holst, så synes mig H. H., under det sorgfälligaste iakttagande af hvad pligten bjuder den rättskaffens menniskan, hafva derjemte lemnat hufvudfrågan ännu öppen för möjliga underhandligar; och hans rörels1 de sista ögonblicken, sammanlagd med åtskilliga icke otydliga uttryck utur hans samtal. innan konungens af Danmark skrifvelse ankom. framställer för mig sannolikheten att sådana underhandlingar tilläfventyrs ej skulle blifva utan. verkan, i händelse förut möjligen voro undanröjda de hinder, som af honom sjelf alldeles icke berodde. Detta var sagdt i afseende på den förhoppning att i Hans Durchlauchtighets sinne icke möta un vidrighet för det anbud rikets ständer kunde honom göra. Huruvida någon utländsk tvingande inflytelse skulle troligen vid beslutet häröfver qvarhålla honom i samma belägenhet, som då han med hr Holst affärdade sitt bref, derom har jag ej otydligen utlåtit mig ofvanföre. Sådant är det yttrande, jag ansett mig skyldig att till H. M. i underdånighet afgifva öfver ett ämne, kanhända närmare än något annat rörande mitt fäderneslands välfärd. Jag känner med mig sjelf :tt jag ej kan misstänkas för ensidiga afsigter; men jag är ej lika öfvertygad om mina skäl som om mitt ändamål. Jag vördar ganska uppriktigt hvarje stridig öfvertygelse som sig ibiand oss yppat, och tror med en innerlig och rörd känsla, att ingen af oss skulle njuta någon glädje att lefva i ett land, det vi tvärtemot vår enskilda grad af forutseende skulle hafva gjort osällt. Derefter uppläste biskopen doktor C. von Rosenstein följande till protokollet af honom afgifna anförande: Då jag som ledamot af rikets, ständers hemliga utskott går att yttra mig i en angelägenhet, den en aldrig no. bLekl gad olycka gjort till den