Aftonbladet – 20 september 1862, sida 3

men för tidens knapphet mäste bli ett hast verk. Härom dömdes dock annorlunda re: dan al konungens samdida. I ett tal vid presidii nedläzgande i vetenskapsakademien om förbindelsen mellan grundlagarnas ärt och folkets sälihet, som efter dem styrus skaull (Stockholm 1772, s. 21) — et tal. eljest ej märkvärdigt, om ej derföre, att dess jörfatore i främsta rum net prisar Sverges statslörlattning och ev öst Kinas — yttrar CO. F. Schulr att konceptet till 1772 ärs regeringsform , som förvaras bland rikets handlingar, bär ojäfaktiga bevis af det djupa eftersinnande, hvarmed det blitvit forfattadt. Och, i sjelfva verket, att regeringsformen ej var ett hastverk, att dess bestämmelser voro moget öfverrvrägda och fullt fafsigtliga, kan ej förnekas. Det bestyrkes ock ef frih. v. eskows egen framställning. Af de gustavianska papperen vet man ju, såsom frih: v. Beskow efter dem meddelar (XXXII, 131 ff), att Sstatshvälfningens utförande i hemlighet sysselsatt prinsen under fyra år, inaan det kom till utbrott?, eller sedan 1768 rån hvilken tid finnas tvenne utkast till py regeringsform. Gustaf hade således länge nog betänkt det verk, som utfördes 1772. Nu är det väl sanot att den redaktion at den iänge råtänkta regeringslormen, som slutlisen 1772 blef Sverges grundlag, j återfinnes fullständigt i de nämnda korta utkasten. Men att, när statshvällningen verkställdes, konungen ej var nödsakad att på den korta siden från den 19 till den 21 Augusti uturbeta den regeringsform, som bär sistnämnda dags dato, har man ju länge vetat. I Ja cob Magnus Sprengtporteus berättelse om 1772 års revolution (G. P. I 177) heter det: Konungen chargerade sig sjelf med författandet at denna regeringsform, hvaruti likväl grefve Carl Scheffer gick honom till handa. Han nyttjade dertill isynnerhet den uid, han vistades vid Loka.4 Denna uppgift bekräftas ytterligare af ett märkvärdigt bref trån pagen Per Cederfelt till J. G. :)xenstjerna (Histor. Handl. till trycket befordrade at samfundet för Skandinaviens histo: ria, andra delen). Häraf lärer man finna, utt tid ej saknats till enskildheters öfvervägande och bestämmande.? At således regeringsformens stadganden, sådana de blef vo, voro noga betänkta och i den meningen Kafsigtliga, vill synas oss obestridligt. Huruvida åter konungen i föreskrilternas tvetydighet velat bereda sig utväg för godtycklig tillämpning, tillåta vi oss ej att afgöra. Men anmärkningsvärdt är att konungen bevisligen i vis-a vigtiga punkter stundom varit betänkt på noggrannare och mera be: stämda stadganden. Besynnerligt är ock att tvenne i en och samma regeringsform, den 38 och 42, äro sinsemellan motsägande i en så vigtig sak som riksens ständers ini tiativ i lagtrågor, hvilket den scdnare tyckes medgilva, den förra förneka. Denna omständighet må sammanhållas med det faktum, alt konungen, såsom Geijer yttrar (G. P. II, 157), Sverkligen önskat inskränka ständernas öfverläggningar till de af honom fö reslagna ämnen, såsom synes af ett hans egenhändiga konce,t till ny riksdagsordning 1778. Härmed vare nu hur som helst. Hvac åter är en afejord sak, som ej med bä: sta vilja i verlden kan förnekas, det ä att konungen verkligen begagnade sig a grundlagens tvetydighet. Vi erinra om upp lifvandet, genom kungligt maktspråk, af de före 1680 gällande konstitutionella stadgar. om statsverkets dragande under hemliga ut skottet 1789, om konungens meddelande til! landtmarskalken vid 1786 öärs riksdug, nt af samtlige ständer tillsatta utskott skull vara samfällda, o. s. v. I detta fall stil tade konungen ensam grundlag in casu. Vil man härvid invända, aw konungen. son skrifvit R. F., bäst visste buru den bord: wlkas, så hjelper man dermed ej saken. utan man påpekar blott ännu tydligare de inkonstitutioovella i hans förfarande. Mei visserligen öfverensstämmer en sådan in vändning med konungens egen upplattning af den grundlag han besvurit. Han vill ensam tolka den och sjelf vara ende stats rättsläraren i sitt rike. Otvifveluktigt var let föga berömvärdt, om under frihetstider professorerna i Upsala verkligen förlorad: n tid med att inpregla partiprinciper ho sina lärjungar, såsom Gustaf 1770 1 rilver ull C. F. Scheffer (G. P. T. 116). Me var det mycket bättre att göra statsförfatt ningen till ett så ömtåligt noli me tangere. att ingen undersåte finge ens med ord der vidröra, om ej för att berömma — 1774 år: tryckfrihetsförordning stadgar dödsstroff för den, com rörer eller qväljert regerings formen — medan konungen genom makt språk tolkade och kompletterade densamma? Partisplitet under frihetstiden hade onekh gen varit vederstyggligt, men nog synes Os: att en ädlare anda uttalar sig i den K. F. af den 10 Februari 1757, som anhefallei grundlig undervisning vid gymnasier och skolor i rikets regeringssätt och fundamertallagar (Rietz: Skånska skolväsendets hi storia, s. 157—158), än i det märkliga do kument, hvarigenom Gustaf III den 7 Ok tober 1772 hastade att låta förkunna upphäfvandet af juris publici et patrize professionen vid Upsala universitet. Berättelsen, att ko nungen yttrat: hädanefter ämnar jag sjeli tolka rikets grundlagt (Olivecrona: Om der juridiska undervisningen, 8. 13), motsäger ätminstone ej af hans handlingssätt. Möjligen har tanken på statsrättsprofessionens upphätvande ej först uppstått hos konungen: nägot sädant skulle kunna slutas sf akademikt nsleren, riksrådet Rudenschölds insolenta skrifvelse i ämnet (Tidningar utgifna i Upsala 17973, s. 361). Förhäller sig så. förändrar det likväl ej åtgärdens karakter i det hela. —d— Indledning i Studiet af Sverges Literatur i vöri Aarhundrede af L. Dietrichson. (Kjöbenhavn, 1862. 238 p. 8:vo.) 11.