Aftonbladet – 20 september 1862, sida 3

tet Sal, NYyarpa Saval ach lUucrarta KT iiken, som den läsande allmänheten motta git friherre v. Beskows arbete Om Gustal Il såsom konung och menniska? gifver vid handen, att en från den traditionella uppattningen afvikande, ur studiet af tillförlhitiga källor framgången, opartisk historia om Gustaf III ou har utsigt att lyckas utrota de gängse fördomarne och vinna allmänhetens förtroende. Tidsafståndet är tillräckligt för att medgifva ettriktigt perspekiv; partistriden skildras ej längre af sådane. som i densamma deltagit. Under dessa zynsamma förhållanden har friherre von Beskows arbete blifvit betraktadt såsom ett nytt uppslag, och det är så för mängden at den läsande allmänheten, som försummat tt tillegna sig resultaten af de förarbeten, hvilka sedan ett par årtionden tillbaka utkom: mit. För dem åter, som uppmärksamt följ! den historiska litteraturen, innehåller frih. v. Beskows arbete hufvudsakligen förut kända saker. Vi göra denna erinran inga lunda för att nedsätta det utmärkta arbetets värde, men för att fästa uppmärksam heten på hvad somliga tyckas knappthafva känt, andre hafva glömt, att äfven på detta område af Sverges historia den allvarliga torskningens väg blifvit bruten af vår störste häfdatecknare. Sedan snarttjugu år har en rik källa för Gustaf III:s historia varit illgänglig för hvar och en som deraf velat hegagna sig, i de af Geijer utgifna Gustavionska Papperen. Men ett eget öde har hvilat öfver dem: mottager man ej i detta ögonblick såsom idel nya upptäckter de i nämnda urkundsamling så länge tillgängliga upplysningar! Huru har det tillgått? Redan då tredje delens förra afdelning lemnade pressen, yttrade en recensent (Frey. 1844, s. 567): mången väntade med obegriplig fåvitskhet att i konung Gustaf III:s papper finna något rätt underbart och tyckte sig vara bedragen i sitt hopp när de betunnos innehålla erdast bref och handlingar om konungens och landets historia. Man visste ej rätt hvad man önskade, och derat kom ropet om dessa pappers föregifna obetydlighet. De äro dock af stor historisk vigt.? Derom lemnar ock frih. v. Beskows arbete det bästa vittnesbörd; och den förhoppning, som Geijer i förordet uttalade, att de Gustavianska Papperen ej skulle tförsmås af Gustaf III:s tillkommande historieskrifvare, har visserligen blifvit rättfärdigad. Då vi nu öfvergå till en något utförligare granskning af frih. v. Beskows arbete, böra vi ej underlåta ett villigt erkännande af ej mindre den ädla anda, som talar derur, än det värderika faktiska material, som det innehåller. Om läsaren finner att i det följande hufvudsakligen. anmärkningar mot några författarens uppgifter och invändningar mot hans uppfattning i vissa delar kemma att framställas, men deremot arbetets lysande förtjenster — på en gång stilens och innehållets — mindre framhållas, så hafva vi intet emot att medgilva att deri så till vida ligger en orättvisa, som läsaren naturligtvis mottager ett lifligare intryck af de detaljerade anmärkningarna rörande, hvad recensenten förmenar vara, oriktigheter och misstag, än af ett i allmänna ordalag utta ladt erkännande af arbetets företräden. Men dels hafva dessa af granskare och anmärkare hittills nästan uteslutande omtalats, dels tro vi förvisso att de hos en vidsträckt läsekrets skola bäst vittna om sig sjelfva. Deremot synes det oss ej ovigtivt att visa alt författaren i reaktionen mot en hittills allmänt gängse uppfattning gått för långt, hvadan den faran ligger nära till hand-, au den ytterligbet, han bekämpar, skall efterföljas af en motsatt. Först ett par allmänna anmärkningar om arbetets riktning i det hela. De Bergman Schinkelska minnena och ännu mer Adlerbeths anteckningar torde hafva utgjort den närmaste impulsen till verkets företagande. Förmodligen hafva inga memoirer öfver Gustaf IlI:s tid vunnit, äfven bland historieforskare, sådan tillit som Adlerbeths, ty man visste att de voro skrifna af en man al omutlig rätträådighet och sanningskärlek, sin konungs uppriktige vän. Ja, det egna har ju inträffat att, innan de ännu sett dagen Gustaf III:s beundrare antydt sin önskan att till stöd för sina åsigter kunna åberopa Adlerbeths vitsord (se H. Järtas inträdestal i svenska akademien. Handl. XIL) Adlerbeths anteckningar utkommo omsider, och vitsordet utföll i helt annan riktning, än man väntat. Så mycket avgelägnare var att ej lemna dem i obestridd besittning af allmänhetens förtroende. Friherre v. Beskows ar: bete framträder således såsom en försvarsSkrift för Gustaf III. Denna förtjenst — ty en förtjenst, och en ärofull, är det att taga den misskände i försvar och låta sanningen komma till sin rätt — minskas ej deraf, att författaren oförbehållsamt angifver sitt syfte. Men i arbetets polemiska tendens ligger ock en anledning att gå till öfverdrift; det är så naturligt, att vi snarare skulle förvånats, om anledning till en sådan anmärkning saknats. Denna anmärkning gäller, i allmänhet sagdt, tvenne omständigheter. För det första: till höjande af den glada belysning, hvari författaren framställer Gustafs regering, tjena städse, på ett sätt som näppeligen kan kallas opartiskt, de djupa slagskuggor, som falla öfver frihetstiden. Mot detta, äfven af för fattaren i tid och otid klandrade tidehvarfs mörka bakgrund framträder det gustavian ska, isynnerhet då det, såstom stundom sker, tecknas mera med Gustaf III:s egna ord än genom anförande af hans regeringsåtgärder, i sjelfva ljusets färg. För det andra: författeren dömmer obilligt de många aktningsvärda män, hvilka ban räknar till konun gens motståndare. Han söker hos sin hjelte förena alla möjliga dygder oeh stora egenskaper, bortförklara alla tvetydigheter, förvandla alla fläckar till ljuspunkter. Såvidt detta sträfvanze uppbäres ar historiska intyg, kan det naturlietvis ei annat än erkännas mm om mm Le Lö