Aftonbladet – 20 september 1862, sida 3

alu JCeKke ajef NUTOR tIIHLOfFIvIS Och Utlor lig historik öiver denna ultid märkvärdig epok i vår litteratur. Någon särdeles djup torskniog i källorna förråder ej heller ka akterisuiken öfver Atterbom m. Il. Afver i hvimlar detta kapitel, liksom hela boken at oriktiga uppgifter och besynnerliga sut Iser. Såt. ex är Cederborg (s. 42) heli handlöst inkastad imellan fosforisterne Palm blad och Livijn, utan att man för denna åtgärd kan finna något rimligt skäl. Wallmarks Journal försvarade de akademiske åsigterna i en talentlös och ofta nog plrt sult (s. 44); hvaremot recensenten skull vilja anmärka at Wollmarks skrisät ö utmärkt både genom talent och läuhet. fus: han icke alltid förmr neddyka i djupet a! de tösforistiskt-Schellingska å-igterna, hvilke väl är mindre underligt. Det var ock detta. som åurog honom den alldeles orätivisa beskyliningen för platthet, jordkryperi m, in. dylikt, hvilket allt förfartaren med god smak upprepar efter tredje, fjerde man. Sid 47 nämnas Markalls sömnlösa nätter (1820—21) i samma andedrag med Polyfem (1810—12) och Phosphoros (1810—13). För öfrigt atfördas deta arbete, det bästa af allt h ad fosforisterne såsom såd.na frambragt, med några korta ord, ehuru det enligt recensenens mening bort intaga främsta rummet vid skildripgen af polemiken mellan gamla och nyn skolan. Börjessons Skapelsen är en lä rodikt (s. 61); och, sedan han, efter att hv utgilvit en lika misslyckad samling: Kärlek och Poesi, länge sutit tyst på sin presigård framkowa han med Erik den fjortonde. Nu är dock det förargliga, att det senare arbetet utgafs redan 1846. meu det förra först 1849. Zeipel (s. 60) har fätt uppbära en hel samling af-oriktiga uppgifter. Han må ste skrifva för bröd4; men författaren glömmer att tillägga att detta blott var undet hans sista lefnudsår (1842-49). Dertill får man veta att han Ssom många andra sven ska diktare var boktryckare. Det skulle vara eget att få höra namnet på någon al dessa många. Kanhända mener författaren Lars Salvius, Lars Wennberg och åtskillige andra bröllopsoch grafpoöter? — Om Euphrosyne heter det (s. 64) att hon var Sett rent extr:kt af fosforismens lyrik, förent med qvinlig fromhet4; men nägra rader nedanför säges ait hon förvärfvat sig et namn vid sidan af fru Nordenflykt och An na Maria Lenngren. Men månne man kar få utt sådant genom blotta extracter, elle: hvad tror författaren? I kapitlet Neutrer och Götert afhendlar författaren dessas ställnin; och skildrar de ras mest framstående personligheter. Vi kunna dock icke gilla den äsigt, enligt hvil ken de s. k. Neutrerne skulie bildat ett sär skildt parti i svenska litteraturen. Dertil: voro de dels alliför få (förf. uppräknar blow tre: Wallin, Franzn och Tegner), dels och alltför snillrika och sjeliständiga. Att talr om Lyccum (1810, 11) som Neutrernes Or gan (s. 71) är i alla händelser ett fullkom ligt nonsens, då denna tidskrift, af hvilker blott två häften utkommo, redigerades a Hammarsköld och inneböll u. psatser a Höijer, Berzelius m. fl. samt poemer a sjelfva Ling. Beskow föres (s. 50) oräi ull Göteroe; snarare tillhörde han väl Neu rerne. För öfrigt ligger hans dramatisk: författarskap helt och bållet inom följande period, fast förf. efter gammal vana uppta sit det i denna. Dessutom kan anmärkas dt detsamma väl förtjent en utförligare oc! srundligare granskning än som här blifvi det till del. Af de större Neutrerne gös örf. skälig rättvisa åt Wallin som andlig skald, men påstår, dock utan att framläggt .evis, att han Seom verldslig diktare aldrig sådde någon synnerlig höjd4 (s. 83). Fran sån lofordas likaså öfverhufvud; men han: södsår är uppgifvet till 1830 i stället för 1847. Så mycket mera skrutvade och obe ogade äro åtskilliga af författarens omdö men öfver Tegner; ty till denna hufvud: punkt i förf:s framställning ha vinu hunnit. Den är af vigt, emedan den jemförelsevis är den utförligiete och mest utarbetade a: yokens alla delar (s. 90—125, 180—188). rastän dessa äsigter om Teguer och Teg;grismen i Sverge på långt när icke äro för örf. egendomliga. Till hufvuddragen föreinnas de redan hos Hammarsköld och i Markalls sömnlösa nätter och hafva sedan ytterligare utbildats af Heiberg m. fl. De väsentligaste beskyllningarne, tom förf. uppxastar, äro att Tegner var den store ekle tikern, den store förmedlarent och som så lan greps af nästan hvarje i tiden uppkommande riktning, att hos honom dictio aens prakt öfvergår origivaliteten samt att shans slösande med bilder och blomsterspråk) är ett felX. Deremot erkänner förf. alt Tegner oaktadt allt detta är en stor skald att felet i hans språk döljes af bil dernas verkliga innebåll och skönhet (s. 102), och att han oftast förmådde fylla hvarje rhetorisk praktvändning med en förvånande tanke, som plastiskt träder en till mötes i bilder (s. 181). Detta är dock temligen starka motsägelser. Huru man kan vara en stor skald utan att besitta egendomlighet begripa åtminstone vi icke. Talet om Tegnårs eklekticism har en sann sida, såvida dermed menas att Tegnr just geoom att i sin skaldepersonlighet upptagza och sammansmälta de olika vitterhetspartiernas. bästa åsigter och de största skaldernas yppersta tankar blef den erkändt förste nom vår nyare skaldekonst. Men denna mäktiga personlighet är långt mer än blott eklektiker. De inom densamma upptagna elementerna äro förarbetade till ett nytt helt och sammanhängande: hvad skalden gilver: oss är icke mer Schillers, Goetbes, Byrons,. Geijers, Oehlenschlögers eller någon annans; ) För den egna jemförelsens skull vilja vi nämna, att en tysk författare, Lobedanz, som i år utgifvit ett urval af Tegners dikter i öf: versättning i sitt förord på det högsta loforwan Ån äs RT ts SAMA fv tl