Aftonbladet – 18 september 1862, sida 3

och snäsa — besinna blott: — qväsa och snäsal Ni tycker så — jaså, ni gör verkligen det?4 sade mr Noel Vanstone, åter blidkad genom kapten Wra ges säkra öfvertygelse om hans hnsbondevälde. Ja, möjligen har ni då rätt. Jag måste emellertid otördröjligen taga några mått och steg. Jag har inte lust att göra mig löjlig — heldre skickar jag genast af Lecont, än jag gör mig: löjlig. Han blef högröd och lade sina små armar i kors med en grym och beslutsam. min. Kapten Wragges listiga och uppretande yttrande hade väckt den hemliga misstanke om hans hushållerskas makt öfver honom, som alltid låg slumrande i hans själ, och mrs Lecount var nu ej närvarande, för att på sitt vanliga sätt åter trolla den till ro. Hvad skall roiss Bygrave tänka om mig!4 utropade han med ett hastigt anfall at oro. Jag skall skicka af Lecount — fördömme mig, skickar jag icke af Lecount i denna dag! Nej, nej, nej! sade kaptenen, som ingalunda ville drilva mr Vanstone till några förtviflade ytterligheter. Hvarför tillgripa så stränga mesyrer, då mildhet är alldeles tillräcklig? Mrs Lecount är en gammal, trogen tjenare; hon är er tillgifven och nyttig. Hon har sin lilla skuggsida af jalust — hon är svartsjuk om sin ogifte husbondes välvilja. Hon ser att ni egnar en vacker ung dam er uppmärksamhet, hon finner att den unga damen är känslig för den artehet ni visar henne — och hon blir vid dåligt lynne stackars fru! Vet ni väl hvad som är den bästa kur derför? Jo, att gifva efter, att som det anstår en artig man visa undfallenhet för det svagare könet. Om mis Lecouut är med er nästa gång som vi träffas på promenaden, så cå en annan väg. År mrs Lecount icke med er, så unna 08