Aftonbladet – 18 september 1862, sida 3

folk; der tjufveri slagsmål och oenighet samt superi, hörde till hvardagslifvet och der denne olycklige sonen nu häktade Lars Eriksson invigdes uti de bedrifters tal han nu fulländat; der förgiftades hästar för grannar; de: fångades får och upphängdes lefvande, samt plågades till döden; der ihjelstacks hästar; der lejdes och tvangs en underårig gosse, att för 3 rdr rmtan; tända en ladugård för en granne och slägtinge vid namn Hans i Brännbacka och Lars Eriks: son bar till och med antändarn ett stycke på ; vägen, der röfvades lass på väg från Wenersborg ; till Almensåsens egendom, för hvilken gerning dock : en bror till Lars Eriksson bestraffades; men Lars Eriksson anstiftaren sprang sin väg och elfter; hördes icke mera; der 1 detta olyckliga näste afj somnade fadren slutligen, genom Lars Erikssons omsorg och modren skrämdes till döds, af Lars Erikssons illbragd då denne var nära på att uppbränna sin äldre broder, dock begrofs brottet med de döda och upptäckes aldrig, endast i en sanningsenlig saga, ja! ryslig saga, stå dessa Lars Erikssons gerningar tecknade; och utihans af brott nedfläckade samvete äro de skrifna med jernstilv Der skändades oskulden, och då försvararen frågade efter förföraren, fick denne till svar — se brinnande höstackar af hans tilihörighet, antända af Lars Eriksson. Sådan var denne store brottslings ungdomshistoria och bör man ej förfäras för denna svarta tafla; och tilläggas då att penningebegäret i förening med bedrägeriet, såsom medel att blifva rik redan låg tidigt uti brottslingens åtrå och håg; så behöfves ingen mera målning på denne olycklige varelse. i Klädd uti dessa vackra minnen flyttade han : till Tång och blef gästgifvare uti samma härad och Län en mil närmare det ställe der målet skulle sluta för hans mordbrandsgerningar och orten mista den farliga plågoande, som så länge ohejdat rasat tygellös med bedrägeri och mordbrand bland svagare likar. Ja, då jag med minnets forskande tanke lutar . mig in uti denna fasansfulla brottets boning på Tång, i vitken Prkeva troligen för alltid lemnat; 5i r ).s och skulle för blifva stumm af förvining, om icke Eders Kungliga Majestäts Nådiga Befallning ovilkorligen måste åtlydas, som säger att jag skall förklaring afgifva om Lars Erikssons frigifvande ur häktet. Här på detta Tång blef slutliga härden från hvilken så många olyckor för menlösa medborgare utgick och så många bro!t som lärdes, uppge och bedrefs; här berusades menniskor, är bedrogs de i detta tillstånd, här spelades bedrägligt kort om dessas af ruset sannslösa varelsernas egendom, här skrefs falska reverser, försedda med falska vittnen och sedan plundrades dessas egendom skoningslöst och nära hela Kareby socken i Thuns pastorat af Åhse härad rstördes af denne vilde bedragaren Lars Eriksson. Ja öfver 14 välmående husbåll äro bragte till fattigdomens elände genom Lars Eriksson från Tång; just denne j. samme, som försöker att genom sanningslösa uppgifter frikännas från fångenskap. Men hvarföre efterfrågade aldrig polisen i Åhse Härad och fe denne farlige varelsen på spåren, jo det ligger tydligt för allas ögon. Den under hans tid tjenande Kronolänsman hvilar i grafven, var svag; tillika rädd för Lars Erikssons osläckliga hämdbegär, hvilket är farligt för den fattige och befrämjar brottslingens onda afsigter, samt skyddar hans brott från upptäckter. Vid Domstolen stod han omgifven af falska vittnen, hvilka, som lifegna slafvar tjenade honom; ty hvem om icke han var till att skott lossades på Åhse och Wista Häraders Domstol på Grästorp under setionstimmarne; dock kunde han icke fällas: vittnen svuro falskt och han frikändes, Hvem om icke han anstiftade en stöld på ett fastage socker på väg till Lidköping och för hvilket han anklagades; men vittnen svuro falskt och han frikändes, sannfärdiga vittnen efterhördes ej; ty det medförde besvar för åklagaren. Huru längtade han icke efter den glädjen att få se ÖfversteLöjtnanten och Riddaren Herr A. Westfäldts nya oassyrerade ladngård brinna på Gammalstorp och uppoffrade Lars Eriksson derföre en natts hvila, samt med hvilken hänryckning afvaktade han icke den utskickades återkomst, som, sedan Han antändt ladugården, skulle bestulit ett par vagnshästar och allt silfret från samma Herr Westfäldt och sedan öfverlemnat det till Lars Eriksson; men en osynlig hand hindrade dådet, den utskickade slunirade under vägen och glädjen försvann från Lars Eriksson; så hafva vittnet Örn på sin ed talat,.som varit hörd i målet och finnes i protokollen för den 17 September 1860 under N:o 9 och den 28 December 1861 under n:o 20 och vittnet Olof Johan Magnusson från Göteborg och finnes antecknad i protokollet för den 15 Januari 1861 under N:o 35. Hvem om icke Lars Eriksson var din olycklige soldat Netts sons läromästare på villornas stigar och hvilket hade den förfärande följden, att den nu blef både mördare och röfvare, löpte på brottets bana, så att hans hufvud i samtid med Nattzens död i häktet, redan fallit för bödelyxan, icke är mästaren för mer än lärjungen ? Icke var det ett menniskoverk Lars Eriksson gick ut en natt att förrätta i sällskap med en yngling vid namn Anders Johansson från Digered i Thuns församling den han slutligen förstörde; för att mörda en person, som hvilade i nattens stillhet och härtill begagnade en knif fästad vid en stake, som insändes genom ett utslaget fönster, dock Jyckades deticke. En allsmäktig hand höll brottet åter och knifven fastnade ien vagga der menlösheten sof skyddad af dess Englar, vid -Ien säng som förvarade den eftersökte och mordvapnet gjorde således ingen skada. Ja! hvem kan uppräkna alla Lars Erikssons brott, om de skulle ordagrannt tecknas åtgick det en så stor bok som en bibel, har vittnet Nyberg sagt för vittnena Johannes Lundberg från Skarlunda hörd den 21 November 1861 under N:o 39 och Carl Andersson från Östantorp äfven hörd den 31 Oktober 1861 under N:o 9 och den 21 November 1861 under N:o 40. Ehuru Nyberg den sluge Gudaförgätaren, som ännu icke tycker sig vara vungen eller hugad att tala ut all sanning, ty 1å fälldes Lars Briksson så lätt. Olyckliga och beklagliga Åhse och Wiste Härader, som plåga: les af en så stor brottsling, hvilkens glädje enlast var då han kunde förstöra sina likar, göra vedrägeri och trampa den fattige under sina föter, samt bele andras olyckor. Ja! oräkneliga iro de 2 kr denne grymme brottsling, så väl nvand på brottets och lasternas bana upptänkta och lyckades utföra, samt genom sin läras antazande hos sina lifegne och många andra att vittna .alskt; skyddade sig i så många år, för häkte, lom och straff, som väntade honom. . Likvist blef Åhse och Wiste härader honom rånga. Brottslingen var blifven rik, ja! mycket ik och han blickade upp mot Kållands härad r att se om icke någon olycklig skulle kunna ngag för att förstörag nå det han kunde åter.