Aftonbladet – 9 september 1862, sida 2

vänliga ladyns minne firas i London genom ed procession, som urspruhgligen egde rum hvarje år, men under sista tiderna förekommit mera sparsamt. Sedan expositionen 1851 egde den nemligen först i slutet af Juni detta år återigen rum, som det tycktes egentligen till främlingarnes förlustelse, samt var ytterst magnifik och lysande. Den öppnades ef härolder, efter hvilka kom en stor elefent i österländsk utstyrsel. Vidare en musikkår i en vagn dragen af fyra kameler. diverse kårer och lady Gotiva på en injölkhvit springare, representerad af en miss Letitia från Royal Academy och klädd i en så lätt och genomskinlig drägtcom möjligt. Regementen af skarpskyttar, åtskilliga gillen och musikkårer slutade processionen, hvilken var en engelsk mil lång. Den varade från kl. 12 fill kl. 4 på dagen, och hvar den framgick voro hus och balkonger öfverfyllda af nyfikna åskådare. Efter detta lilla mellanstick om lady Godiva och hennes procession torde måhända läsaren med något större uppmärksamhet betrakta hennes staty, hvilken är beräknad på att lemna en så naturtrogen framställning af sitt föremål som möjligt. Närmast till utställningen af ädla metaller gränsar engelska glasoch porslinsgårdarne. Som bekant är, voro fcenicierna de gom först upptäckte glaset; men många århundraden förflöto innan dess bruk blef något allmännare, och ännu i sextonde seklet var det så rart i privathus, att man har exempel på det förnäma personer, de enda som häde råd att bestå sig det, läto äfven vid kortare resor uttaga glaset ur sina fönster. Hvilka omätliga framsteg har ej industrien gjort från den tiden till 1851 åre kristallpalats och 1862 års kolossala glasdömer! i Pompeji har man funnit glasartiklar, men sådana voro dock hos romarne af nära nog lika högt värde som ädla metaller, och det berättas till och med att Nero för tvenne koppar af klart glas betalat 720.000 rdr. Det kulörta glaset lärer hafva en hög alder och blifvit brukad: till kyrkfönster i Frankrike redan i sjette eller sjunde seklet, från hvilken tid man ansett fönstren i NötreDame vara. Emel ertid torde dessa näppe ligen vara äldre än de i S:t Denis, som förskrifva sig från 1150. Af dylikt glas finnes på expositionen många värdefulla prof, men särdeles ofördelaktigt placerade, så att de. med undantag af dömernas fönster, fala få besökande i ögonen. För öfrigt har man i London i närvarande stund tilifälle att få se såväl den äldsta bekanta glasprodukt i verlden som ock de allra nyaste, sådana industrien nu lemnar dem till de mångfaldi gaste bruk för nytta och prydnad. I britiska muset finnes nemligen en glasvas, den äldsta man känner, anträffad vid gräfningarne i Niniveh, och på expositionen finner man profver af allt nyttigt och vackert, som inom detta område blifvit intill närvarande stund frambragt. Alla de förändringar, glasmassan undergår ifrån dess ännu icke bearbetade tillstånd ända tills hon framstår i tormer så fina, att de tyckas danade endast för fehänder, äro här framställda i en lärorik serie åskådliggörande hela proceduren. Bland det myckna öfverraskande, som möter en, intages måhända förnämsta rummet af en kristallkrona, som väger ej mindre än 25 skt. Den är 22 fot hög, vid basen 14 fot bred och värderas till 60,000 rdr. Likaledes en kolossal prismatisk spegel, beställd af turkiske sultanen för 25,000 rdr, ett arbete af den mest kuriösa beskaffenhet och föremål för mycken nyfikenhet. Den består nemligen af 1000 på så sätt sammanfogade prismer, att spegeln bildar en konkav yta och kan för transport sönderplockas i lika många delar som der äro prismer. Utställaren af dessa storartade arbeten berömmer sig af att hafva försett sultanens af Turkiet, konungens af Siam och prinsens at Surate palats med glasartiklar. Bevis på glasets mångarlade användning finner man vidare i profver på taktäckningsmateriel, fotografier på glas, imitatiooer af malachit och marmor, kemiska kärl, kirurgiska instrumenter etc. Det finns naturligtvis på expositionen inzen partiell utställning, som icke har sin pifna klass af åskådare; men få torde hafva on så stor publik som porslinet. Det är icke blott mannen af yrket som känner sig dragen hit. För familjfadern och husmodern är helt naturligt porslingården en intressant fatabur?, och de som ämna all snart Psätta ;0? lära ej underlåta att här göra förnyade besök. Allt ända ifrån de mest lysande och dyrbara furstliga gerviser ända ned till de billigaste och simplaste krukmakarkäril har sina beundrare, sina åskådare och sina af nämare. Band namn på porslinsprodukter finner man en mängd benämningar, om hvilkas vetydelse jag ofta funnit expositionsbesökande svätva i okunnighet. Ett par upp:ysningar i detta afseende torde vara på sin plats. Den så mycket omtalade fontänen under östra dömen kallas gemenligen Majolikarontänen. Majolikaeller Rafaöl porslin kom örst öfver från morerna till Majoliska öarne, rån hvilka det erhö!l sitt namn. Sednare spriddes det öfver Italien och kallades Rafaölpurslin, till följd deraf att det hade teckaingar dels af Rafaöl sjelf, dels af dennes elever. I majolikan består sjelfva massan eller kärnan af ett jemförelsevis sämre ämne och det är den öfvergjutna emaljen som gifver arbetet ett så fint utseende. Samma är rörhållandet med Palissy-porslin, hvilket har