Aftonbladet – 4 september 1862, sida 3

NN uj Skarpskyttemötet i Askersund. Som vi förut berättat hade Askersunds skarpskytteförening inbjudit skarpskyttekårerna i Motala och Wadstena till gemensamma ölningar i den förstnämnda staden sistlidne söndag. Nerikes Allahanda meddelar nu i sitt gårdagsnummer ett utdrag ur ett bref, hvari gifves en liflig skildring såväl af sjelfva festen spm en jernvägsresa från Örebro till Halsberg. Vi tillåta oss att der atur återgifva följande: X — — Har ni färdats på jernväg genom Nerike? Ni torde eljest vilja höra något om vägens märkvärdigheter. Sådana finnas dock knappast. Jernvägen löper fram genom en trakt, som icke erbjudit några egentliga svårigheter, en opoetisk, om än matnyttig ort. Några vägportar, ett par broar, en och annan stigning, skärning, krökning sf mindre betydenhet, se der allt! Icke en sjö att gå öfver, icke ett berg att borra sig igenom. Nästan endast flacka åkrar och ängar, på sin höjd en eller ett par mossar; det är ju tarfligt! Närmast Örebro går det ändock något an. Efter hvarandra synas spirorna af hotellet och stadshuset, kamrer Falks torn, Karlslund, Hagalund, Adolfsberg, Wittvång, Bondsäter m. fl. landtställen, alla omgifna af frisk, solbelyst grönska, flyga oss förbi. Vi komma nu snart till Mosjön, den nyligen tappade. I sitt närvarande skick är han föga inbjudande, med stränder, som varit sjöbotten och ännu blott delvis börjat förvärfvas åt odlingen, medan andra sträckor förete nästan fullkomlig brist på växtlighet och tyckas vara föga mottagliga derför. Förbi det vackra och välskötta herresätet Säbylund, som på sjösänkningen vunnit område och ifrigt tillgodogör sig sin vinst, går tåget nu snart till Kumla station, den första från Örebro, att icke nämna Mosås mer än anspråkslösa anhalt. fven Kumla är en föga betydlig station, men nätt och prydlig. Den ligger 1 särdeles klen barrskog, som ännu icke hunnit afverkas. Omhuldandet af pitpropsutförseln har nemligen icke förmått i denna ort göra slut äfven på småskogen. Deremot finner man straxt bortom Kumla station, att en mera utväxt skog, som der funnits, fått med sin tillvaro plikta för sin storhet. Den nu återstående vägen till Halsbergs station, der banorna från Göteborg och Stockholm möta, erbjuder ögat ingen omvexling. Nerikesslättens flacka åkerfält och ängar visa sig på alla sidor. På något afstånd ligger Sannahed, nu så enformig och öde; sedan länets krigarskaror dragit till sina hem och endast några granddikare gå der och pota. Halsbergs station är ännu icke färdig. Sjelfva stationshuset är omåladt och andra byggnader under arbete. Den blir rätt storartad, afsedd att, när hela banan blir i ordning, blifva en större förfriskningsstation. Nu fick man der hela fem minuters uppehåll, nätt ochjemt tillräckligt att stjelpa i sig en helt enkel kaffekopp. Planteringarne, som här i större skala än vid småstationerna blifvit anlagda, hade man knappt tid att ögna på. Det var emellertid en fröjd att se träd och buskar trifvas der bättre än man haft anledning vänta, planterade, som de äro, midt i sommaren. Dessa planteringar, som med smak och nödig omsorg göras vid alla jernvägsstationer, hafva ej ensamt fördelen att smeka ögat. Det vackra föredöme, som de lemna kringliggande landsbygd, lär nog komma att följas och deras tillvaro torde icxe oväsentligt underlätta de redan bildade eller sig bildande länsträdgårdsföreningarnes verksamhet. Men jag märker, att på detta sätt kommer jag aldrig till mitt ämne. Man får fatta sig kortare. Vägen till Wredstorp är mera omvexlande och vackrare. Löfdungar, barrskog, odlade fält, sjöar! Den rika och goda råggrödan, här och hyar tyvärr nog uppblandad med mjöldrrgor, är nu allestädes inhöstad. Vårsäden står vacker; hvetet ojemnt, ofta sotigt; ärterna underhaltiga. Vi äro nu vid Wredstorp. Jag säger ressällskapet farväl, stiger upp i en väntande kärra, rea mig en smula; -atten banstump till skersund fattas; nämner för skjutsbonden, att det är skarpskyttemöte i Askersund. Gubben är genast lifvad, ger hästen en klatsch:och i ett jehu bär det af. Genom Wiby och Snaflunda, en vacker väg med lindriga backar, älskliga små sjöar, omsorgsfullt drifvet landtbruk, stor potausodling och ångbrännerier, närmar jag mig hastigt Askersund. Den ligger der, täck och inbjudande, vid Wetterns strand. Visst har det mulnat; visst kommer en och annan regndroppe;, men hvad gör det? Glada lyninen! Se, aggorna svaja för lindrig vind, skämtande om krigiska lekar. En atmosfer af trefnad har bredt sig öfver hela trakten. Nu klarnar det ju dess atom. Vi äro framme. : En liten stund sednare gör jag min gästfrie värd sällskap ned till Äskersunds nyligen något!