Aftonbladet – 4 september 1862, sida 2

vilägga striderna. Det lider intet tvifvel att akademien, med hänsyn till sina obeydliga materiella resurser, verkat ganska mycket till landtbrukets bästa. Man kan icke heller bestrida att Nathhorst länge var själen, var den verksammaste ledamoten uti akademien. Hans snabba uppfattning, hans stora förmåga att sätta sig in i alla förekommande frågor, hans skarpsinnighet i förening med hans klara och talangjuila framställningssätt, så i tal som skrift, jemte en stor årbetsförmåga, hafva också under de tjuguett år som han innehade sekreteriatet högst väsendtligt ökat akademiens anseende och kraftigt bidragit till förkofran vårt lands modernäring. Städse, och man san gärna säga, utan afseende på det själsansträngande i hans åligganden, togs hans arbetskraft, ofta till öfvermålt, i . anråk. . För hvarje gren af landtbruket inIresserade han sig med en ynglings ilver, men också med den mognade mannens pröfvade omdömes kraft. Allt detta oaktadt, eller kanske just derföre, hade han dock motståndare, möjligen afandsmän, inom akademien. Deras antal var likvisst icke stort, och de föredrogo visligen, attgöra motstånd i tysthet, istället för att gå öppet till väga, ty de kände hans väl skurna penna, hans både allvarliga och sarkasticka dialektik. — Ingen kan bestrida hans stora förtjenster om, hans brinnande nit för det svenska jordbrukets förkofran. Till detsammas gagn och bästa har han, oberäknat det stora antal jörträffligt skrifna utlåtanden som akademien afoifvit, ofta uppträdt som författare och alltidmtmärkt sig både för grundlig sakkännedom, stora vyer och ett hänförande framställningssätt. Bland hans skrifter erimra vi oss nu för ögonblicket tvenne, som hvar för sig väckte stort uppseende. Den ena föranleddes af förslaget att tili den inhemska boskapsskötselns förbättrande införskrifva afvelsdjur afiutlandet berömda racer, Detta om så mycken sakkunskap jemte skarpsinne viltnande arbete, som författades på några veckor bestämde ständernas besluti den vigtiga frågan. Den andra tThorer Tryggs resa var en folkskrift som utgafs i anledning af 1853 års ständers beslut rörande bränvinstillverkningens ordsandepå nya grunder. 1 denna skrift antyddes på ett lika populärt som öfvertygande sätt huru jordbruket kunde ordnas och blifva lönande genom en förbättrad boskapsskötsel äfven utan bränvinsbränning. Den spriddes i många tusen exemplar kring hela landet, blef en allmänt läst och omläst folkskrift, och den som skrifver dessa rader hade den glädjen att ännu för ett par år eedan påträffa der långt uppe i Jemtland, der man frågade tom den hedersgubben Thorer Trygg icke lefde läns zre eller hvarföre han ieke skref mera i landtbruket? De många yttre utmärkelser för medborgerlig förtjenst som kommit Natbhorst till del, medgifver ej tiden att här uppräkra. Bland dessa var det trenne som beredde honom en verklig glädje. Den första var då de i statens tjenst anställda landtbruksingeniörerna för att betyga honom sin erzänsla skänkte honom ett vackert skriftyg af silfver; den andra då ett stört antal af landets utmärktastejordbrukare vid landbruksmötet i Göteborg läto till honom öfverlemna e dyrbar äreskänk, och den tredje då vid hansafgång vid slutet af förlidet är från sekreteriatet1 tandtbruksakademien de af hennesledamöter, som högsinnadt erkände hans verksamhet inom akademien och hans stora intresse för landtbrukets förkofran, för honom anställde en afskedsfest. Jag trodde m:g sannerligen icke ega så många vänner inom akademient — yttrade han med en viss darrning på rösten dagen efter festen till den, som skrifver dessa rader. Det behöfver knappast sägas att Nathhorst för egen del icke var ekonom i ordets strängare bemärkelse. Dertill var han alltför oegennyttig och alltför välgörande. Dessa omständigheter i förening med vården om och uppfostran af en talrik familj — 16 barn — jemte åtskilliga förluster; medtog för längesedan hans enskilda, obetydliga förmögenbet. Det oaktadt, då geheimeråldet Haartman, eom vistades i Stockholm för att afsluta den finska handelstraktäten, hade uppdrag att söka vinna Nath horst till direktör för det beslutade finska landibruksivstitutet på Mustiala och dervid erbjöd honom i alla hänseenden högst förmånliga vilkor, bland andra att efter 10 års tjenstgöring erhålla lönen i pension, äfven om han icke sedan qvarstannade i Finland, samt pension åt Nathhorsts enka och oförsörjda barn om han afled i Finland — så, detta allt oaktadt afslog Nathhorst anbudet, men biträdde med råd och upplysningar rörande institutets organisation, undanbedjande sig äfven den ryska orden, hvilken sedan blef honom erbjuden. Nathhorst företog flera resor på statens bekostnad till England, Tyskland, Frankrike och Danmark. Vid de utländska landtbrukaremöten der han uppträdde, gjorde han alltid sitt fädernesland heder och bemödade sig att sätta landtbruksakademien i förbindelse med likartade institutioner i andra länder. Öfverallt förvärfvade han sig vänner genom sitt älskvärda väsende, sin stora bildning och sina frisinnade grundsatser. Han förde en vidsträckt korrespondens, och bland hans efterlemnade papper förvaras en rik samling af bref från en mängd af samtidens utmärkta män. Vid de många landtbruksmöien, som han Rn a RAR NR hane Rl tta ot