Aftonbladet – 4 september 1862, sida 2

derhielm och kapten Gestrin (den sednare genom pr handlanden J. W. Gyllander.) Suppleanter blefvo häradshöfding Rubin och bok. handlaren Rohloff. rn — I Nerikes Allehanda läses: En ovanlig främling har i dessa dagar besökt vår bygd och förmåtts att stanna qvar här för beständigt. Af naturen sjöman och van vid stora hafvet, hade han kommit under sitt kringströfvande att förirra sig så här långt in i landet. Der han såg vatten kunde han ej afhålla sig ifrån att bada, och en dag i förra veckan upptäcktes han simrmande i ån vid Ringaby qvarn i Odeby socken, ett par mil från Örebro. och fälldes med ett skott af byggmästaren G. Hellberg, som lemnade honom till karolinska läroverkets naturhistoriska museum. Främlingen var nemligen en stor hafsfogel, hafstjädern eller storskarfven (Phalacrocorax Carbo Lin.) hvilken också kallas Cormorant och uppehåller sig vid vår vestra kust, äfvensom vid Norges klippiga kuster, ofta i stort antal, men sällan förirrar sig in i landet. Den nu skjutna individen var en ungfogel, ett vackert exemplar, som piyder vår fogelsamling, der en sådan förut fattades. — Följonde yttring af den brutalitet, som ännu råder här och hvar i våra skolor, omtalas af en insändare till Norrköpings-Kuriren: Uti en större fattigfriskola i Bohuslän hände sig ör kort tid sedan att läraren, en yngre prestman, fått i sitt vresiga hufvud att någon af gos: sarne hade kastat en tuggad pappersbit fram på det bord, vid hvilket läraren för tillfället sig befann, och hvaröfver denne blef mycket uppbragt, förklararande att den som begått illgerningen borde genast gifva sig tillkänna för att erhålla vederbörlig bestraffning; men som ingen af gossarne härom ville eller kunde lemna någon uppiysning, beslöt presten, sjelfherrskaren, att: knuta hela samlingen — till antalet 34, större och mindre, blitvande medlemmar i ett fritt samhälle — öfver en bank, en för alla och alla för en. Och nu började presten, profossen, den för hans galla balsamiska exekutionen — och undfick så hvarje på bänk unpla d yngling 3:ne prygel. Detta hade dock icke den åsyftade verkan: erkännande af det hiskliga dådet; hvadan den lille Nero, som nu var i farten, i sin vishet beslöt att hvarje morgon, efter väl förrättad anlaktsstund, åtta dagar å rad på ofvannämnde sätt uppfriska minnet hos det uppväxande slägret. Så skedde äfven — och hade den gudsmannen vid veckans slut utdelat icke mindre än 816 8. k. skolprygel. — Man läser i Göteborgs-Posten: Den 4 sistl. Juni under svår vestlig storm kantrade däckade fiskbåten Bruden (hemmahörande i Åstol, , mil från Marstrand) 5 mil söder om Kristiansand i Norge, hvarvid såväl skeppären Olaus Larsson som hans i ye liggande 8årige son Bengt Larsson och 4 man af besättningen omkommo. De omkomne efterlemnade i yttersta armod enkor och oförsörjda barn. Deras enda förhoppning stod nu till bättre lottade menniskors hjelp samt möjligheten att kunna återfå den förlorade båten. Denne hade af en norsk skeppare vid namn Henrik Johnsen och handlanden Joh. Hauge blifvit bergad och införd till Sandefjord, hvarest den, sedan sjörätten afgifvit det utlåtande att båtens tillstånd var sådant, att den genom ett längre qvarliggande skulle angripas af röta och sålunda förminskas i värde, blef försåld å offentlig auktion och inbringade netto 62 specier. Bland badgästerna i Marstrand börjades genast en subskription till de fattiga familjerna, hvilken subskription sedermera fortsatts och nu uppgår till en ganska vacker summa. -Så snart det blifvit bekant att båten blifvit bergad, underrättade tullförvaltaren i Marstrand, friherre Uggla, vederbörande myndighet i Sandefjord om de efterlefvandes so belägenhet, hvilket hade den lyckliga åföljd, att båtens bergare afstodo från den dem agligen tillkommande bergarelönen, oaktadt ingen af dem befinner sig i några särdeles goda omständigheter, och bergningen, företagen under högst ogynnsam väderlek, var förenad med mn ket besvär. Derjemte lemnade Johnsen utan betalning linne till svepning åt Olaus Larsson och sonen, hvilka båda funnos i båten. Sjörätten efterskänkte dessutom sitt arvode för besigtningsprotokollet och äfvenledes efterskänktes kostnaden för tryckning och spridning af kungörelserna om auktionen, liksom ock byfoged Ottesen afstod sin auktionsprovision. MNettobeloppet af försäljningen kommer sålunda de efterlemnade till godo. Men ej nog med att den fattige Henrik Johnsen afstod från sin bergarelön, hans hustru Andrea tillskref den drunknade Olaus Larssons enka nedanstående bref, hvilket, i förening med det vackra i hela handlingssättet, förtjenar att komma till allmänhetens kännedom. Brefvet har följande lydelse: Sandefjord den 15 Aug. 1862. Til Enken efter Ölaus Larsen! Endskönt ukjendt af Dem, af Sorg dybt nedböjede Enke, og da en indre Stemme driver mig dertil, vil jeg sende Dem disse Linier. Jeg er Skipper Hendrik Johnsens hustru, og jeg vilde önske at disse mine Linier måtte vzere Dem en liden Tröst i Deres tunge Sorg. Men jeg er ej istand til at tröste Dem Ulyrkeliger Prösten må udgå fra en bedre Kilde; fra Den som sårer og legger, fra Den som sammenföier og sönderbryder de ömmeste og helligste Bånd. Men forsag ikke i at see op til Ham, som er Troens Begynder og Fuldender og Deres Håb skal ikke blive beskjemmet. Den gode Gud han mener det så godt med os, han er Enkers Tröst og de Faderlöses Fader; han forlader ikke dem som vender sig til Ham i Bön oc Tro. Jeg vil nu tale lidt om Deres hensovede lillefSön, da jeg selv var tilstede da han blev optagen af Vanlet, og De skal höre Sandheden fra mine Leber; jeg har selv en Dreng på Hans Alder, og eg kan tenke mig, at det vilde vere mig en Pröst, om han skulde döie samme Skjeebne at å vide om hans sidste Ceremoni her i Verden. Forsdag fandt de den ulykkelige Båd og Frelagmorgen. fik de den på ret Kjöl; og det var ungt at höre de om en tid så en död Mand og en fliden Dreng; jeg kän ej fortelle Dem hvor örgeligt det var. Ja! jeg glemmer det aldrig: feg blef med min Mand ut til Båden; og der å jeg den lille forklarede Engel i Dödens Sövn. )! han var smuk i Döden, som han vist havde seret i Livet; han låe der som en forklaret iuds a med et Smiil på sine Leeber ogjeg ölte en Keerlighed til ham som til en Sön. Den Anden såe jeg også; han låe med Dödens Alvor vå sin Pande; han var også blid i Dödens siste ASEA I EE FT NELIE Vill. Sö fog JG I LOST SEE vv SR DO