Aftonbladet – 4 september 1862, sida 2

ligt för en qvinnas fåfänga! Har jag någon rättighet att kalla mig en qvinna? Kanske inte — jag är ju blott en tanklös, ung flicka. Oh, oh! jeg känner mig likasom jag vore fyratio år! Hon kastade bort de sista grässtråna, vände sig-ifrån kaptenen och lät hufvudet sjunka ned, eå att hennes kind berörde den friska torfven. Den käns så mjuk och god, eade hon och smög sig intill den med en tröstlös ömbet, som var ryslig att skåda. Den förskjuter mig icke. Moderliga jord! Den enda mor som jag numera eger! Kapten Wragge såg på henne, stum af öfverraskning, Hars erfarenhet af. menniskor förslog icke till att i grunden fatta den förfärande Tikgiltighet för sig sjelf, som bröt ut i dessa vilda ord, som nu var på väg alt drifva henne till ännu vildare handlingar. SFördömdt kurjöst! tänkte han för sig sjelf med en viss oro. Har förlusten ai hennes älskare rubbat hennes förstånd? Han besinnade sig ännu ett ögonblick och tilitalade heane derefter. Leena allt det der tills i morgon,sade han förtroligt. Ni är litet trött i. afton. Det brådskar icke, min söta flicka — det brådekar ju inte alls! Hon lyfte i ögonblicket upp sitt hufvud och såg sig om på honom med samma ursinniga trois, som han hade sett hos henne den minnesvärda dåg i York, då hon för första gången spelade för honom. Jag kom hit för att säga er hvad jag har i sinnet, oc: det vill jag äfven sägaX, utbrast hen. Hon satte sig upprätt på den sluttande marken, knäppte ihop händerna kring sina knän och stirrade rätt framför sig utåt det alltmera mörknande landskapet. I denna besynnerliga ställning dröjde hon, tilidess hon åter hade blifvit lugn, och tilltalade derpå