Aftonbladet – 3 september 1862, sida 3

ning. Men en inblick i samma naturkarakter förklarar oss äfven hvarföre bildningen i Norden, ehuru hon kräfver en längre växttid och skjuter mindre vackra blommor, dock kunde utveckla sig väldigare och med större varaktighet äni Södern; likasom Nordens ekar blifva äldre och lemna mera samt bättre material för byggnad och bränsle än Söderns vackrare myrtnar och lagrar. Hos folk, hvilka af jordmån och klimat nödgades till rastlöst arbete, måste kulturen vinna en mera prosaisk än behaglig form. Alven i länder, der den germaniska kulturen fått utveckla sig friast, såsom i England, kunde densamma icke frambringa Niobid-grupper och Ilias-verser; men väl ångoch spinnmaskiner, banker och associationer, hvilkas under nu regera verlden och framalstrat två statsbyggnader, hvilka vunnit en utsträckning, makt, trihet och blomstring, sådan de behagfulla sydfolkens mest blomstrande stater aldrig kunnat uppnå, och hvilka statsbyggnader i sina geografiska förhållanden hafva en borgen för sin varaktighet — ep varaktighet, som sannolikt skall sträcka sig långt utöfver ej blott Hellaskorta blomstringsperiod, utan äfven öfver sjelfva romareväldets. Att försynen anvisat jordens folkslag deras åtskilliga historiska roller alltefter deras boplatsers struktur och klimat, tyckes oss lika påtagligt som att samma försyn vill ett långsamt, men oafbrutet framskridande, en sakta fortgående nivellering af alla samfundstrappsteg, samt endast gifver de öfverilade sträfvandena till spillo åt förderfvet. Länder, som blifvit välsignade med rikt utvecklade hatskuster eller mångfaldigt utgrenade insjöar och segelbara floder, samt med stenkol och jern på köpet, rikta sin naturliga instinkt, sina bästa andliga krafter på handel, ihdustri och välde öfver hafven; folk, dem naturen förvägrat dessa medel, måste stå efter i konkurrens eller duka under. De förstnämnda folken äro målsmän för tidens stora fredliga intressen, hvaremot den förherrskande krigiska och förstöringslystna folkkarakteren är lika naturlig för in-länder med ofantliga stepper. Medelhafsstaterna — Tyrus, Kartago, enedigs Genua — spelade i forntiden enahanda roller som England och Nordamerika nu för tiden. De baserade sin makt på det element som kringflöt deras städer; sina mesta storverk utförde de till sjös; handel och industri gingo, naturenligt, hand i hand med deras eröfringar, ehuru kommersiel sjelfviskhet var hufvudsakliga driffjedern för deras a Trogna en landets motsatta naturarakter utbredde Asiens steppfolk — Siberiens, Mongoliets, Tatariets — på sina tåg, efter förebilden af deras öknars gräshoppssvärmar, allt ifrån fordno förödelse och förstöring; och deras förnämsta oeh mäktigaste herrskare, ifrån Attila till Hulahu-Chan och Timur, lemnade åt efterverlden inga andra minnesvårdar än barbariet och pyramider af slagnas hufvudskålar. Afven till många vår tids gåtfulla företeelser, hvilka ännu i dag sysselsätta den offentliga uppmärksamheten, lemnar fysiska geografien den enda riktiga nyckeln. Den berömde tyske ÖRE NE Abich har för icke längesedan skildrat be och Lesghistans underbara bergsbyggnad. Ur dessa trachytoch sandstensklippors plastiska former, hvilka omsluta dessa länder såsom ut: bildade system af naturskansar och bålverk, har han förklarat det ihärdiga motstånd, som de föga talrika folken i östra Kaukasien utvecklat emot Tamerlans och Nadir Schahs otaliga krigarehopar, likasom i våra dagar emot Rysslands armåer. Liknande förklaringsgrunder erbjuda sig för Algeriets sterilitet såsom koloni, då, äfven om man afser från den omständighet, att eröfrarne af ålder varit de sämsta kolonister i verlden, genom bristen på naturliga kommunikationsmedel — såsom Pelant flyter ingen segelbar flod från Atlasbergen till Medelihafvets bäcken — samfärdseln emellan kustoch inland stöter på hinder, hvilkas undanrödjande skulle kräfva offer, för hvilka äfven de mest gynnande resultater icke skulle lemna full ersättning. Man skulle kunna använda samma naturliga nyckel på nästan alla europeiska staters historia och nuvarande ställning samt t. ex. bevisa, hurusom i Tyskland och Italien, vid landets särskilda förgreningar och mångfaldigare plastiska struktur, hvarigenom stammarnes och staternas afsöndring och isolering befrämjas försöken att genomföra en statsenhet måste stöta på vida större naturliga hinder än t. ex. i Frankrike och nordöstra Europa. det sistnämnda landet och med der rådande stora monotoni i de fysiska företeelserna är det mindre underligt om likaså monotona statsinrättningar göra sig gällande, om en kasernartad likformighet i förvaltning, seder och språk der lättare låter sig genomföra än i vestra Europa. Men der möta ock svårigheter straxt, så snart slättlandet upphörer och bergsystemer höja sig: bergstrakternas invånare hafva ännu ej riktigt hunnit lära att, i passiv lydnad, lyssna till ukasens bud. Men redan för tre århundraden tillbaka skulle man, utan att just behöft vara någon inspirerad profet, kunnat förutsäga den naturnödvändiga uppkomsten af en stor slafvisk verldsmakt emellan Östersjön, Ural och Kaukasus; man behöfde dertill blott vara nåcvorlunda