Aftonbladet – 3 september 1862, sida 3

öfverfölls mrs Wragge af sin vanliga sömnaktighet, såsnart hon på något vis hade tröttat sig. Hennes man befallde henne att lemna rummet (under ett Koga iakttagande af att skorna voro uppe på hälarne) och att gå till hvila, men att icke förgäta det hon vore mrs Bygrave. Då kaptenen och Magdalen hade blifvit lemnade ensamma, fästade han en forskande blick på henne och väntade synbarligen att blifva tilltalad. Men hon teg. Han vågade således att öppna samtalet genom en artig fråga huru Hon befann sig. Ni ser trött ut4, anmärkte han på sitt mest inställsamma vis. Jag är rädd för att resan har varit alltför besvärlig för er ne Nej4, svarade hon, och blickade likgiltigt ut igenom fenstret; jag är icke mera trött än vanligt. Jag är det alltid nu för tiden — trött då jag gär till hvila, trött då jag stiger upp. Om ni önskar att i afton höra hvad jag har att säga er, så är jag villig och färdig att tala. Kunna vi gå ut? Det är så varmt här inne, och jag kan knappt uthärda att höra sorlet af alla de der pratande männerna.4 Hon visade på en hop fiskare, som stodo och samtalade utanför gårdsmuren, så lätjefulla som endast sjö. folk kunna vara det. Finns det då ej en enda lugn promenadplats vid detta eländiga ställe? frågade hon otåligt. Kunna vi in. te få andas litet frisk luft, utan att besväras af fremlingar? tPå en halftimmas promenad från detta hus ligger en fullkomligt enslig plats, svarade kaptenen tjenstaktigt. cNåväl. Låt oss då gå. Med en suck af likgiltighet tog hon från ett bord vid dörren sin halmhatt och der lätta musslinkrage, som hon vid sin ditkoms hade kustat ifrån sig der, och gick föru genom dörren. Kapten Wragge följde hen ne till gårdsgrinden — der stannade har och besinnade sig. ; Ursäkta mig, sade han medgen hemlig: hetsfull hviskning, jag tror verkligen att del