Aftonbladet – 3 september 1862, sida 3

Efter denna inledning lemna vi ordet ät den tyske författaren. Med hvarje framsteg i det komparativa studiet af geografien — i kunskapen om länder och folk — framstår allt klarare den sanning, om hvilken de invigde länge varit öfvertygade att fortgången af kulturens historia, likasom af staternas bildning och folkens öden, står i väsentligt sammanhang med jordskorpans fysiska fenomener och lastiska former. Fysiska jordbeskrifningen emnar måhända de säkraste kommentarier till gamla historien. Men den fysiska jordbeskrifningen förklarar oss icke endast, under häntydning på vissa orografiska, klimatiska samt understundom fysiologiska egenheter, hurusom mycket under årtusendens förlopp, i staters UPphloterring och aftagande, såsom en nödvändighet måst komma så och icke annorlunda, utan hon belyser äfven mången mörk sida af nutiden och lyfter icke sällan en flik af den slöja, som eljest döljer det tillkommande och blifvande. Hon förser forskarens synkraft med optiska vapen, och öppnar för honom sålunda utsigter i fjerran, hvilka sträcka sig långt bortom en menniskoålders korta jordvandring. Det bästa och gladaste af hvad hon visar är att vår jord icke blott har utrymme och utvägar för det allmänna framåtskridandet under snart sagdt en oändlighet af tid, utan äfven att de herrskande naturlagarna ovilkorligen framtvinga kulturen allt mer och mer. Perioder af stillastående och tillbakaskridande finnas endast skenbart. Det blommans frömjöl, som någorstädes, till följd af lokal sterilitet, ej kan komma till grodd, till utveckling, föres af luftströmmarna till en mottagligare, en tacksammare jord; och rmången gång är ett folks skenbara sterilitet endast en vintersömn, som föregår och bereder milda skurar, dagg och vårgrönska. Men det tyckes vara ett lifsvilkor för civilisationen att hon alltjemt på den ena eller andra punkten måste göra eröfringar. Icke blott ett inre behof, utan äfven de yttre naturförhållandena och uppehållelsedriften mana henne härtill: hon kan icke stå stilla på sin bana. Tillvaron af en migrations-lag?, enligt hvilken kultur och bildning måste utbreda sig öfver hela jorden, är en sanning, af skarpsinniga forskare lika erkänd som lagen för planeternas gång och för blodets omlopp i menniskokroppen. Tänkare från snart sagdt alla bildade folk och tidehvarf hafva i skilda tungomål upprepat det axiom, att i staternas lif, likasom i naturens, en förbannelse vilar öfver stillaståendet. En vetenskap, som, på samma:gång hon sprider ljus öfver en dunkel forntid, äfven ir en vägvisandei mången labyrint af tidens historia och en Sybilla, som låter oss blicka n i framtiden, förtjenar säkerligen en allmännare uppmärksamhet än hon bittills vunnit. Huru många historiska företeelser, hvilka henne förutan skulle vara mysterier, vinna genom henne sin naturliga förklaring. Kinas bistoria lemnar oss utan nyckel till oåtan huru detta ofantliga Midtelns rike? kommit att i sin gamla kulturutveckling taga en gång så sakta och smygande, att han nästan liknar ett stillastående; endast Kinas fysiska förhållanden kunna förklara detta sällsamma faktum. Begränsadt af höga vergskedjor, af öknar och stormiga haf samt ned en ytterst ensidig riktning af sina tloler, saknade Kina erforderliga medel för samfärdsel och utbyte af ider med främnande folkracer; och kinesiska despotisnens instängningsprincip gynnades sålunda af naturförhållandena. Endast från mera ikt danade och utbildade kustländer kunde let erhålla nya kulturider, nödvändiga kuleringsock ympskott, medelst hvilka lien gamla stammen måhända ännu en gång kan skjuta nytt löf och mya blommor. De herrskande naturförhållandena förklara ss lika enkelt hvarföre den kulturens morsonrodnad, som utgick från vestra Asien ch fe samt i sydöstra Europa först utvexlades till solsken, icke kunde uppkomma det kalla Nordens eller den heta Söderns .oner, der, hvarest naturen stelnar eller ler hon försmälter, hvarken i de länder, ler Jar so DR för intet bjuder sina näande frukter samt klimatet tillåter mennikan att gå naken och vara lätting, eller i ejder, der luftstreckets råhet nödgar till vig ansträngning och äflan för blotta möjigheten af tillvaro, och der hvarken fria ankar eller uppfattning af det sköna så lätt unna af sig sjelf uppspira som i mildare uftstreck. In blick andets fysiska egenlomligheter och skönheter förklarar oss hvaröre vetandets och konstens rike först under let gamla Hellas soliga och klara himmel unde uppblomstra i så ädel form. Äfvenså örklaras det sällsamma förhållande, att ett rån Österlandet utgånget bländande och lart ljus, förflyttadt till en mera vanlottad rordisk himmel, så lång tid har framtett enlast den halfbarbariska medeltidens och de öljande århundradenas grumlade dagbräcka TS AR EN