Aftonbladet – 3 september 1862, sida 3

vore bäst om vi ej låta min fru vara ensam med en nyss antagen tjenare, sålänge hon ej bättre vet hvem hon är. Jag skall oförmärkt stänga igen dörren om henne, i händelse hon skulle vakna innan vi komma igen. Bunden häst springer ej till skogs — ni känner ordspråket! — Jag är här igen om ett per ögonblick.? Han skyndade sig åter in i huset och Magdalen satte sig på den låga gårdsmu: ren för att invänta hans återkomst. Hon hade knappt hunnit taga plats, förrän tvenne herrar, hvilka tillsammans kommo gående på den allmänna gångstigen, och som hon ej förut hade märkt, promenerade förbi henne. Af drägten kunde hon finna att den ena var prest. Hans följeslagares lefnadsyrke skulle för den ytliga betraktaren hafva varit svårare att utforska. En mera van blick hade dock troligtvis, såväl i hans utseende, som af hans sätt och rörelser, funnit att han var sjöman. Han var en man, i fulla ut vecklingen af sin ungdom, högrest, spänstig och muskelstärk ; hans ansigte var af solbränna nästan mörkbrunt; hans svarta hår var redan litet blandadt med grått; hans djupt liggande, mörka, bestämda ögon vittnade om ett jernfast sinne och en vana att befalla. Han gick närmast Magdalen, då han jemte sin vän vandrade förbi den plats, der hon hade stannat, och såg på henne, synbart öfverraskad af hennes skönhet, med en öppen, stark, oförställd beundran, alltför upprigtig, tydligen alltför omöjlig att kufva, för att rättvisligen böra förolämpa, — och dock kände sig Magdalen för ögonblicket vid lynne att harmas deröfver. Hon kände blicken från de befallande, svarta ögonen, som ett elektriskt slag och i det hon missnöjd rynkade pannan åt honom, vände hon bort hufvudet, och såg inåt gården. Efter ett par ögonblick såg hon åter tillbaka, för att öfvertyga sig om att han var borta. Han hade båt några famnar — stannat — och var just i detta ögonblick