Aftonbladet – 3 september 1862, sida 3

och mrs Lecount aktningsfullt på sidan om Då med den gröna solfjädern i handen. Då Magdalen såg detta, pg hon genast kapten Wragges högra arm, så att hon kom att gå närmast gården under det de passerade den a sin promenad. Våra grannars uppmärksamhet är fästad vid 0ss; fet minsta, som er nigce kan göra, är väl att taga er armX, sade hon med ett bittert leende. Kom och låt oss nu gåt De se hitåt, hviskade kaptenen. Skall jag Re er för mrs Lecount? Nej, inte i qvällk, svarade hon, Dröj dermed och hör först hvad jag har att säga er. e gingo tätt förbi gårdsmuren. Meden rydlig svängning på armen tog kapten Wragge af sig hatten och erhöll tillbaka en arg elsning af mrs Lecount. agdalen såg hushållerskan granska hennes utseende, växt och klädsel med det ovilliga intresse, den misstrogna nyfikenhet, som qvinnor visa då de granska hvarandra. Då hon kommit förbi huset, hörde hon mr Noel Vanstones skarpa stämma igenom den stilla aftonluften. En vacker flicka, LecountX, sade han. Ni vet att jag har godt omdöme rörande sådana saker — en rasande vacker flicka.4 Då dessa ord sades, såg kapten Wragge CA sin följeslagerska med någon förvåning. ennes hand darrade häftigt på hans arm och hon höll sina läppar hårdt sammanpressade, med ett uttryck af stumt lidande. Långsamt och under tystnad gingo de vidare, tilldess att de hunno utom bostäderna åt söder och voro inkomna i en liten ödemark af skiffersten och förtorkadt gräs — det ödsliga slutet af Aldborough, den ensliga början af Slaughden. Det var en dof, gvalmig afton. I öster låg hafvet, dunkelt och majestätiskt, slumrande i liflöst lugn, längs bort vid horisonten sammansmältande med den töckniga luften; fartygen, hvilkas segel ej spändes af en enda vindfläkt, lågo orörliga som skugg