Aftonbladet – 3 september 1862, sida 3

nerar Frankrike af Medelhafvets kust på denna sida först sin egen del, så Italiens och slutligen de delar, som falla på Frankrikes och Italiens lott vid styckningen af det europeiska Turkiet. De stormakter, som kunde motverka planerna, skola hällas i schack; Österrike, Preussen och Ryssland med de polska och ungerska frågorna; England genom dess kritiska belägenhet. England, med sitt yttre sken af makt och välstånd, kommer att spela en lungeigti roll. Dess i vissa riktningar öfverdrifna oc på vacklande grundvalar stående industri och öfveransträngda fabriksväsende har väl framkallat anletets vackra rosor, men på samma gång icke så litet undergräft helsan och krafterna i det inre af statskroppen. Genom det indiska kriget har det fått en första påminnelse om sin dödlighet. Någon med namnet Brutus förekommer enligt Louis Napoleons plan ej i stycket, hvarföre Englands död enligt samma plan i sista akten är ämnad att utgöra den egentliga tragiska pointen, likasom den mest upplyftande skall bli då slutligen den nye Cesar krönes på Capitolium. Med ledsnad finner jag att min uppsats redan fått en otillbörlig längd; måtte det gunstibenäget ursäktas enär jag på så länge ej fått utgjuta mina tankar. Herman von Bremen.