Aftonbladet – 3 september 1862, sida 2

det stora antalet tjenstemän inom öfriga klasserna möter hinder mot afgång ur tjensten med pension från denna inrättning af den omständighet, att i sednare tid allt mindre antal tjenstemän vunnit befordran till lön å stat redan vid 25 års ålder och att af de öfrige endast få begagnat tillfället att genom erläggande af retroaktivafgift bereda sig rätt till pension vid 55 års ålder. Skulle likväl antagas att rättigheten till afgång med pension i sistnämnda klasser komme att begagnas lika mycket som å den tid, då RA varit högst, skulle sådant medföra en ökad pensionsutgift af 7000 å 8000 rdr årligen utöfver det belopp, hvartill pensioneringen, efter förhållandet år 1861, skulle med förhöjningen uppgå. eräkningarna visa att intättningens inkomster, äfven med denna förhöjda pensionsutgift, lemnat betydligt årligt öfverskott. Den inkomst, inrättningen komme att tillskyndas dels i högre årsafgifter i följd af förändringen och dels i ränta på det genom befordringsafgifterna bildade kapitalet, skulle, äfvenutan att retrcaktivafgift vid uppflyttningen erlades, vara tillräcklig att under närmaste åren betäcka de ökade pensionsutgifterna. Men då inrättningens ändamål, att erbjuda tillräckliga pensioner för tjenstemän tidigare än då pension från allmänna indragningsstaten erhålles, obestridligen kräfver växande tillgångar, och visse delegares uppflyttning till högre klass utan erläggande afretroaktivafgift skulle för dem innefatta frikallande från en utgift, hvilken andre delegare, de der förut tillhört samma klass, fått vidkännas, synes det direktionen, som skulle, till undvikande af den kännbara utgift, hvilken komme att drabba en till högre klass uppflyttad delegare, derest han på en gång borde erlägga retroaktivafgiften, vara lämpligt om delegare blefve förbunden att, innan den högre pensionen finge tillträdas, hafva godtgjort inrättningen 15 års afgift i högre klass, och att följaktligen, om han tidigare toge afsked eller med döden afginge, afgiften för den återstå nde tiden skulle, med beräkning af skilnaden mellan afgifterna. i den lägre klassen och den högre klass, hvartill uppflyttning skett, utgå och godtgöras genom innehållning å pensionen i de fall, der sådan ifrågakomme, så att, intill dess afgiften blifvit till fullo gulden, pensionen utginge med det lägre belopp, hvartill pensionären varit berättigad, i händelse uppflyttning icke egt rum. Af ett sådant stadgande blefve en naturlig fö!jd att under de första åren pensionsbeloppet Fr det hela ej uppginge till hvad beräknadt blifvit och att derigenom bildades en ytterligare tillgång till styrka för den framtida pensioneringen. : Vidkommande den af 1857 års fullmäktige ifrågasatta uppflyttning af provincialläkare från 4:de till 3:dje klassen, så enär dessa tjenstemäns lön och följastligen äfven pension å allmänna in dragningsstaten utgör allenast 1500 rdr samt deras pension från denna inrättning redan är bestämd till 800 rdr, eller till mera än tvåfemtedelar af lönen, skulle enligt i den antagna grunden uppflyttning för dessa tjenstemän icke kunna ega rum, Men om, med afseende å vigten och beskaffenheten af ifrågavarande tjenstebefattningar, äfvensom å den omständighet, att lönens bestämmande till nyssberörda jemförelsevis ringa belopp utan tvifvel har sin grund i den förutsättning, att samma befattningar lemna tillfälle till betydlig inkomst genom enskild praktik, herrar fullmäktige skulle finna skäl till den ifrågasatta uppflyttningen, anser direktionen för sin del inrättningens ställning ice deremot lega hinder. Dock bör härvid icke lemnas öanmärkt att förbättring i pensionen för dessa tjenstemän skulle kunna åstadkommas på annat sätt, som här nedan skall närmare angifvas. I stöd af hvad nu blifvit anfördt och då den ifrågasatta uppflyttningen, såsom beroende af de tjensterna åtföljande löner, måste anses grundad på rättvisa och stå i förhållande till resp. tjenstebefattningarnas mer eller mindre trägna och ansvarsfulla beskaffenhet, samt inrättningens ställning medgifver den förhöjning i pensioneringen, som skulle följa af förslagets antagande, hvarigenom ock för en betydlig del af inrättningens delegare vunnes en behöflig, icke oväsendtlig förbättring i pensioneringen, anser direktionen sig böra till hrr fullmäktige hemställa, om icke sådan uppflyttning i Mlassifikationen och förhöjning i pensionsbelopp för vissa tjenslemän må ega rum, som här ofvan är angifven; dock med rättighet för dem bland nuvarande tjensteinnehafvare, hvilka icke önska dylik uppflyttning, att qvarstå i den pensionsklass de nu tillhöra. Till följd af rikets ständers beslut vid 1840 och 1841 års riksdag samt K. M:ts derpå grundade nådiga befallning afgåfvo civilstatens år 1842 församlade fullmäktige underdånigt utlåtande i fråga om pensionsrätt i denna inrättning för kommissionslandtmätare samt deras enkor och barn. Fullmäktige, som ansågo dylik pensionsrätt icke kunna ifrågakomma i högre än sjette klassen, deri pensionsbeloppet då utgjerde 300 rdr rmt, beräknade att för en sådan pensionering erfordrades ett årligt anslag till inrättningen af 7200 rdr samma mynt. Enligt K. M:ts nådiga -bref den 10 Mars 1845 hade rikets ständer, 1 ändamål att för kommissionslandtmätarne bereda pensionsrätt i omförmälda klass mot skyldighet för dem att till inrättningen erlägga stadgade bidrag, anvisat ett årligt anslag af nyssnämnda belopp. Ehuru hinder derefter ansetts möta för bemälde tjenstemäns upptagande till delaktighet i pensionsinrättningen, hafva rikets ständer likväl äfven vid sednaste riksdag medgifvit, att berörda anslag fortfarande skulle af riksgäldskontoret, enligt K. M:ts nådiga disposition, hållas direktionen tillhanda och, mot skyldighet för direktionen att ifrågavarande pensionering ombesörja, utbetalas, dock icke förr än från och med det år, hvarunder nämnda särskilda pensionsanstalt af K. M:t förklarades vara i det skick, att densamma ansåges kunna uppfylla dermed afsedda ändamål, utan behof af annat statsanslag än det som redan blifvit beviljadt. Sedan sista fullmäktigssammanträdet har väl öfverdirektören för landtmäteriet i riket i skrifvelse den 14 Februari 1859 hos direktionen gjort framställning om definitivt svar angående kommissionslandtmätarnes upptagande till delaktighet i pensionsinrättningen samt om de vilkor, hvarunder sådant kunde ske. Men enär direktionen icke erhållit uppgift hvarken å dåvarande antalet medlemmar af nämnda tjenstemannaklass och deras ålder, eller huru många bland dem voro gifta och egde barn, har direktionen då funnit sig förhindrad att uppgöra den äskade beräkningen. Sedermera har direktionen erhållit tillfälle att af de utaf öfverdirektören till komitn för penlängre bort åt Slaughden till. Magdalen gick hastigt åter ut genom då han FANG SON or OM 2 Sngtlolle tr lant Mete TLA