Aftonbladet – 3 september 1862, sida 2

längre bort åt Slaughden till. Magdalen gick hastigt åter ut genom porten, då han hade förklarat för henne hvarest kuset var beläget, och gick ensam framåt vägen för att få en bättre öfversigt deraf. Kapten Wragge såg efter henne och skakade missnöjd på hufvudet. Må hin taga den der unga herrn!4 tänkte han; hon har mte tröstat sig ännu öfver hans förlust.? Fär jag tala nu?4 frågade en ödmjuk stämma bakom honom och tio tum ofvanför kullen af hans halmhatt. Kaptenen vände sig om, och stod midt emot sin fru. Den förvirring som i ännu högre grad än vanligt var synlig i hennes ansigte, ingaf honom genast misstankar att Magdalen ej hade lyckats tillvägabringa de anordningar som han hade uppstäldt i sitt bref, och att således mrs Wragge kommit till Aldborough fullkomligt okunnig om den kompletta förvandlingen af sin personlighet . och sitt namn. Nödvändigheten att komma till visshet i denna fråga var alliför allvarsam, för att tillåta ett ögonblicks ippskof, och kapten Wragge företog sig äledes utan dröjsmål nödiga efterforskninoar. Stå rak och hör noga jå migt, började han. Jag har en fråga att göra IR: Vet du hvilkens skinn du numera bär? Vetdu, att du blef död och begrafven i London, och att du lik en fenix har uppstått ur mrs Wragges aska? Nej! det synes tydligt att du inte vet det. Det är riktigt skamigt! Hvad heter du?4 a Matlhilda, svarade mrs Wragge, i ett illstånd af obeskriflig sinnesoreda. ?Nej, det duger inte!4 skrek kaptenen, häftigt uppretad. SHur kan du våga på: tå att du heter Mathilda? Du heter Julia. Ivem är jag? Håll smörgåskorgen rätt, npars kastar jag den i sjön! Hvem är ag? jag vet inte4, sade mrs Wragge ödnjukt och tog denna gång sin tillflykt till len negativa sidan af frågan.